Fältgeotekniska undersökningar är en viktig del av geotekniken och används vid nästan alla byggprojekt för att utreda markförhållanden och skapa underlag för dimensionering av konstruktioner. För att optimera grundläggningsdesign önskas ofta flera fältmetoder eftersom metodernas olika tillvägagångssätt kan resultera i skilda resultat och parametrar, vilka tillsammans möjliggör undersökningar i alla tänkbara jordförhållanden. En metod erkänd utomlands för sin höga tillförlitlighet och användningsbredd är pressometern, en metod som är på väg att glömmas bort i Sverige. Syftet med examensarbetet var att studera pressometerns potential och användningsområde i Sverige. Pressometern som metod bygger på radiell expansion och mäter jordens volymförändring genom trycksättning. Förfaringssättet som pressometern belastar jorden på liknar situationen som jorden kommer att utsättas för under byggnation. Pressometerförsök resulterar i metodspecifika hållfastighets- och deformationsparametrar, från vilka särskilda beräkningsmodeller för uppskattning av bärförmåga och sättningar har utvecklats. Målet var att förse svenska geotekniker med en referens för att förhålla sig till pressometerresultat och -modeller. Ett intressant område för pressometern i Sverige är friktionsjordar där ett behov av pålitliga in situ-metoder har identifierats. Beräkningsmodellerna baserade på pressometerresultat har utvärderats och jämförts med beräkningsmodeller för hejarsondering vilken är en vanlig sonderingsmetod i friktionsjord. Vidare har empirisk data från projekt där båda metoderna använts, analyserats och empiriska samband utvärderats mellan dem. Beräkningsmodellerna tolkades sedan mot det empiriska sambandet. Slutligen utfördes ett fältexperiment med de båda metoderna, som tyvärr misslyckades. Dataanalysen visar på ett tydligt empiriskt samband mellan hejarsondering och pressometerförsök, dock grundade sig den empiriska analysen på endast 14 observationer och hög standardavvikelse iakttogs. Beräkningsmodellerna för vardera metod visade sig skilja markant. Gällande beräknad vertikal bärförmåga kunde visas att för konstruktioner med stort relativt grundläggningsdjup beräknas den vertikala bärförmågan högre med pressometermodellen än hejarmodellen. För sättningsberäkningar ger pressometermodellen gynnsammare uppskattad sättning vid ökad plattbredd än hejarmodellen. Sammanfattningsvis visar studien på att pressometern har ett tydligt användningsområde i Sverige med bra beräkningsmodeller men att klara regler och normer saknas och borde förtydligas. Pressometern är en in situ-metod som i praktiken kantas av problem i utförandet men att den teoretiska grunden och behovet av verklighetsnära fältmetoder ändå skapar utrymme för metoden i svenska friktionsjordar.