I denna uppsats har jag genom den diskursanalytiska metoden sökt att undersöka hur gränsen mellan psykiskt normala och psykisk efterblivenhet barn på 1930-talet upprättades genom diskursen som fördes i en av statens offentliga utredningar om särskild undervisning. Undersökningen har visat att det efterblivna barnet var föremål för en makt och kontrollutövande verksamhet som genom differentierad undervisning skulle befria den vanliga skolan från den belastning som de efterblivna ansågs att vara. Vidare har undersökningen visat att denna differentiering och polarisering inte enbart grundades på pedagogiska aspekter utan också var en profylaktisk åtgärd. Efterblivenhet var något som stod i nära anslutning till asocialitet och kriminalitet, därför sökte ecklesiastikdepartement genom en kontrollerad undervisning också att omvårda och uppfostra dessa individer på ett sätt som inte föräldrarna ansågs vara kapabla till. Den särskilda undervisningen var både ett sätt att kontrollera barnen men också en möjlighet att avstyra vad som senare kunde utvecklas till att bli en samhällsfara. Undersökningen har visat att det efterblivna barnet inte bara var en individ med nedsatt intellektuell funktion utan också var i allmänt sämre kroppslig kvalitet, svårhanterligt och med stor potential för att i framtiden hängiva sig till kriminella aktiviteter och osedligt leverne.