Uppsatsen analyserar och jämför hur den psykologiska skräcken och hur de suggestiva effekterna framställs i Ira Levins roman Rosemarys baby och Roman Polanskis filmatisering. Syftet med analysen är att söka svar på just denna fråga. Uppsatsen metoder utgår från närläsning, som är en noggrann och djupgående läsning utav verket, samt adaptionsteori, som är en metod som skapar förståelse för vilka likheter och skillnader som skapas när en roman överförs till film. Analysen visar att filmatiseringens berättande har många likheter med romanen då få scener plockats bort. Analysen visar också att mycket av den psykologiska skräck som existerar i romanen även framställs i filmatiseringen genom ljud, musik och visuella bilder. Trots likheterna mellan roman och film finns det även skillnader, då analysen visar att Polanskis version innehåller större symbolik som kan kopplas till katolicismen och kan således också ses som en tydligare kritik mot den tidens normer och samhällsfrågor.

Syftet med denna studie är att undersöka hur koppling mellan rörelse och design samgår för att skapa karaktärer inom psykologisk skräck. Studien byggde på att analysera skillnaderna mellan fyra olika karaktärer inom rörelsemönster samt deras designval till karaktärernas utseende och vad som är roten till att de är obehagliga. Resultatet till denna studie var varierad där inom design kunde man se visst samband mellan karaktärernas designval och inom rörelser hur karaktärer kan framstå som kusliga genom rörelse och kontexten till scenen. Inom studiens resultat observerades också kopplingar till Masahiro Moris Uncanny valley (2012,1970). Där alla utav karaktärernas designer kunde till viss mån kopplas till konceptet och även rörelserna till dessa ikoniska karaktärer kunde visa kopplingar till konceptet.