Den här uppsatsen är en undersökning av hur nationell identitet har framställts i tre populära, svenska filmer: Sällskapsresan (1980), Änglagård (1992) och Jalla! Jalla! (2000). De teoretiska utgångspunkter som ligger till grund för uppsatsen är begreppet nationalism och då främst Benedict Andersons tankar om nationen som den föreställda gemenskapen, begreppet nationell film främst utifrån Andrew Higsons definition, samt svensk etnologiforskning och vad som på det området, genom historien har sagts om nationella identiteter och framförallt svenskhet. Med hjälp av etnologiforskningen genomförs näranalyser av ovan nämnda filmer som besvara frågan om hur svenskheten framställs och stereotypiseras i dessa, samt hur dessa bilder av svensk identitet ser ut i förhållande till den bild etnologiforskarna framhåller och har framhållit genom åren. Då de utvalda filmerna är tre mycket populära filmer med höga besökssiffror på biograferna, är ytterligare ett syfte med uppsatsen att diskutera något kring hur filmerna och dess framställning av svenskheten har mottagits av svenska folket, såväl publik som kritiker. Detta görs med hjälp av ett urval filmrecensioner samt kommentarer från filmskaparna själva. I slutdiskussionen argumenteras för att de tre filmerna innehåller liknande framställningar av svenskheten som också förefaller stämma väl överrens med såväl etnologernas teorier som svenskarnas uppfattning om sig själva och sitt land. Men också att filmerna inte innehåller annat än stereotypa och romantiserade bilder av svensk identitet som bidrar till skapandet och bevarandet av föreställda gemenskaper.