I denna uppsats jämförs i ett posthumanistiskt perspektiv två svenska romaner som diskuterar medvetandets natur och gränserna för det mänskliga. I En levande själ från 1980 av Per Christian (PC) Jersild (f. 1935) konfronteras vi med djur som utsätts för plågsamma djurförsök och med uppfödandet och programmerandet av aborterade mänskliga fosterhjärnor som skall utnyttjas som biodatorer i intelligenta maskiner. I Sången ur det kinesiska rummet från 2014 av Sam Ghazi (f. 1967) står i stället möjligheten till en rent artificiell intelligens i fokus. De två böckernas frågeställningar kring vad som händer i en framtid när robotar blir alltmer människolika och människor alltmer robotlika är idag högaktuella. Inte minst gäller det frågan om gränserna för det mänskliga och behovet av en etik som inkluderar andra väsen med ett medvetande. Sammanfattningsvis visar analysen i uppsatsen att en posthumanistisk läsning möjliggör nya och givande tolkningsmöjligheter av bägge verken trots att endast Sången ur det kinesiska rummet beskriver sin posthumana verklighet i ett posthumanistiskt perspektiv medan En levande själ i huvudsak har en mänsklig utgångspunkt för sin gestaltning av Ypsilon. I ett posthumanistiskt perspektiv framträder också romanernas karaktär av moraliska tankeexperiment tydligt.