Akut hjärtsvikt definieras som en debut eller försämring av hjärtsvikt. Hjärtsvikt är ett allvarligt tillstånd där hjärtat inte upprätthåller adekvat hjärtminutvolym för att möta kroppens metaboliska behov vilket leder till trötthet och försämrad livskvalitet. Symtom som relaterar till systemisk vätskeansamling är vanliga vid akut hjärtsvikt. Vätskeansamling och hypoperfusion ökar morbiditet och mortalitet. Patienter med akut hjärtsvikt behöver således snabba och effektiva behandlingar, men också långtidsbehandling efter utskrivning. Avsvällande/vattendrivande behandling är hörnstenen i den terapeutiska behandlingen och loopdiuretika anses som det mest effektiva och snabbverkande läkemedlet. I dagsläget är empagliflozin ett rekommenderat läkemedel för behandling av kronisk hjärtsvikt med nedsatt ejektionsfraktion, då empagliflozins diuretiska egenskap kan stärka effekten av loopdiuretika.   Syftet med detta examensarbete var att beskriva effekter hos empagliflozin vid behandling av akut hjärtsvikt som en litteraturstudie. En sökning av randomiserade kliniska prövningar gjordes i PubMed där nio artiklar valdes ut för att ingå i detta examenarbete. Resultatet av de granskade artiklarna visade att empagliflozin som tilläggsbehandling till loopdiuretika ökade urinutsöndring hos patienterna. Resultatet visade också en statistiskt signifikant minskning av NT-proBNP i studierna vars behandlingstid var 5, 7, 15 och 30 dagar jämfört med placebo. Vidare minskade empagliflozin också plasmavolymen och mängden urinsyran i plasman. Två av studierna rapporterade en statistiskt signifikant ökning i andel röda blodkroppar i behandlingsgruppen. Insättning av empagliflozin, hos kliniskt stabila sjukhusvårdade patienterna i studien EMPULSE, gav en statistiskt signifikant klinisk nytta definierat som ett hierarkiskt kompositmått av död oavsett orsak, antal hjärtsviktsepisoder, tid till första hjärtsviktsepisod och klinisk meningsfull förbättring i KCCQ-TSS med vinstratio 1,36. Vidare gav empagliflozin en positiv effekt på viktminskning, ökad diuretisk respons, ödemlindring och ökad livskvalitet under 90 dagars behandling. Hos patienter som fick empagliflozin sänktes eGFR något till en början men återställdes senare. Det fanns dock inte någon statistiskt signifikant skillnad i eGFR mellan grupperna. En av studierna visade på en signifikant minskning av biomarkörer hos patienter som fick empagliflozin vilket gav en njurfunktionsskyddande effekt mot akut njurskada.  Slutsatsen var att empagliflozin gav gynnsamma effekter såsom till exempel avsvällande/vätskedrivande effekt och klinisk fördel hos patienter med såväl akut de novo som med dekompenserad kronisk hjärtsvikt vilket betydde att läkemedlet var både säkert och effektivt. I framtiden behöver effekterna dock styrkas genom ytterligare studier med större antal deltagare och under längre behandlingstid efter sjukhusutskrivning.

Yes / Recent clinical trials of the hypoglycaemic sodium-glucose co-transporter-2 (SGLT2) inhibitors, which inhibit renal glucose reabsorption, have reported beneficial cardiovascular outcomes. Whether SGLT2 inhibitors directly affect cardiovascular tissues, however, remains unclear. We have previously reported that the SGLT2 inhibitor canagliflozin activates AMP-activated protein kinase (AMPK) in immortalised cell lines and murine hepatocytes. As AMPK has anti-inflammatory actions in vascular cells, we examined whether SGLT2 inhibitors attenuated inflammatory signalling in cultured human endothelial cells. Incubation with clinically-relevant concentrations of canagliflozin, but not empagliflozin or dapagliflozin activated AMPK and inhibited IL-1β-stimulated adhesion of pro-monocytic U937 cells and secretion of IL-6 and monocyte chemoattractant protein-1 (MCP-1). Inhibition of MCP-1 secretion was attenuated by expression of dominant-negative AMPK and was mimicked by the direct AMPK activator, A769662. Stimulation of cells with either canagliflozin or A769662 had no effect on IL-1β-stimulated cell surface levels of adhesion molecules or nuclear factor-κB signalling. Despite these identical effects of canagliflozin and A769662, IL-1β-stimulated IL-6/MCP-1 mRNA was inhibited by canagliflozin, but not A769662, whereas IL-1β-stimulated c-jun N-terminal kinase phosphorylation was inhibited by A769662, but not canagliflozin. These data indicate that clinically-relevant canagliflozin concentrations directly inhibit endothelial pro-inflammatory chemokine/cytokine secretion by AMPK-dependent and -independent mechanisms without affecting early IL-1β signalling. / Project Grant (PG/13/82/30483 to IPS and TMP) and PhD studentships (FS/16/55/32731 and FS/14/61/31284 to DB and AS) from the British Heart Foundation and an equipment grant (BDA11/0004309 to IPS and TMP) from Diabetes UK. OJK was supported by a Scholarship from the Iraqi Ministry of Higher Education and Scientific Research. TAA was supported by a Libyan Ministry of Education PhD Studentship.