I den här uppsatsen undersöker jag hur skiljetecknet semikolon används i två nutida bruksprosaiska korpusar. Semikolonen i korpusarna kategoriseras efter syntaktisk och semantisk funktion samt efter huruvida användningen överensstämmer med den normerande grammatiken. Enligt denna bör semikolon fungera som konjunktion mellan huvudsatser eller som överordnat komma i uppräkningar, medan användning i stället för kolon eller övriga komman avråds. Den kvantitativa undersökningen visar att endast 35 % av alla semikolon används normenligt. I diskussionen pekar jag ut språkvårdens föreskrifter som upphov till det frekventa missbruket. Anvisningarna är endast vagt definierade utifrån ogrammatiska grunder som skiljetecknens relativa styrka och skribentens språkkänsla. Parallellen med konjunktioner utelämnas helt. Därför omformulerar jag också anvisningarna för semikolon med mer grammatiska termer, baserat på de rådande rekommendationerna samt det faktiska bruk som framgår i undersökningen. Uppsatsen utgör därmed ett första steg till en ny föreskrift för semikolonets bruk i svenskan.