Le métier de psychomotricien appartient à la catégorie des métiers dits « de la relation ». La perspective dans laquelle s’inscrit ce travail, le cadre conceptuel dans lequel il s’ancre, diffèrent donc de ceux propres à une activité de production : son travail se caractérise par sa nature interactionnelle. Les pratiques des psychomotriciens sont à la croisée de la thérapie, de la rééducation et de l'éducation. Elles concernent les personnes de tous les âges, allant du sujet sain au sujet malade en passant par celui rencontrant des difficultés circonstancielles. L’étendue du champ de compétences et l’extension des domaines d’intervention nous amènent à poser la question de la spécificité de l’activité du psychomotricien en situation d’interaction avec ses patients ou avec ses partenaires de séance. Notre recherche porte sur l’analyse de cette activité professionnelle. Il ne s’agit pas d’étudier son travail ou de décrire son emploi. Son activité, telle qu’il la réalise en situation d’intervention et telle qu’il l’organise au cours de son développement spatial et temporel, est la dimension de son métier que nous cherchons à comprendre. Dans les processus de conceptualisation sous-jacents à la conduite de son activité en situation opèrent des formes d’organisation invariante de son activité et des concepts organisateurs de cette activité. Le cadre théorique dans lequel s’ancre notre démarche est celui de la didactique professionnelle. Notre analyse se fonde sur une approche interactionnelle et multimodale de l’activité professionnelle, une approche de l’activité par le sensible. Il apparaît dans cette activité une forme de développement spécifique que nous appelons "stratégie chorégraphique". Elle se décline dans une dynamique organisationnelle sous-tendue par la mise en œuvre d’un schème spécifique, celui que nous nommons « le sens de l’équilibre ». Composition, mesure et souplesse le caractérisent.Notre recherche recèle des enjeux relatifs à la formation professionnelle. Elle comporte également des perspectives de développement professionnel. / Psychomotor therapists belong to the category of the professions of the relation. The perspective of this profession and its conceptual field in which it is anchored differ from those related with an activity of production; This professional activity is entirely characterized by its interactional nature. The approaches of psychomotor therapists are at the intersection of therapy, rehabilitation and/or education. Originally addressed to children with a compromised development, those practices are now relevant to people of all ages, from the healthy to sick subjects as well as to subjects having circumstantial difficulties. The scope of the field of competence and the extension of the fields of intervention leads us to question the specificity of the activity of the psychomotor therapist while he intervenes with his patients or his partners of working session. Our research focuses on the analysis of this professional activity. The matter is not to study the work or to describe the job. The way of he realizes his activity in situation of intervention and the way he organize its spatial and temporal development are what we attempt to understand. In the processes of conceptualization that underlie the conduct of one's activity in a situation, there are forms of invariant organization of one's activity, concepts that organize it.Our research takes place in the theoretical framework of adult learning, i.e. professional didactics. Our analysis is based on an interactional and multimodal approach of the professional activity, an approach through the sensible. In this activity appears a specific structure of development that we call "choregraphical strategy". It comes in an organizational dynamic underlied by the implementation of a specific pattern, that we call “sens of balance pattern”. Composition, moderation and flexibility characterize it. Our research contains issues related to professional training. It also includes opportunities for professional development.

The purpose of this study lies in investigating the embodied learning of applied aesthetics in our sense of balance in the educational space and how it can contribute to change one of a present major public health related problem, the problem of sedentary behaviour in school and society. The investigation is not an effect study, but aims to question our sensorial cultural practice of applied aesthetics, by looking at how we use our ability to balance in the educational space.  Introducing and including elements from the field of art, the aesthetics field of knowledge and life science, the question of acknowledging embodied learning is explored mainly in the sensorial cultural praxis of our ability to balance. Embodied praxis is represented by the Alexander Technique and Elsa Gindler’s concept, with relation to modern neuromechanics. An educational view of knowledge that unilaterally enhances and rewards abstraction as well as theoretical thinking, by validating matrices and merit points, creates unbalance. Treating this unbalance solely with physical exercises enhances the conflict of how to use learning time in school and seems not to lead to a solution. By seeing the educational space as a space of embodied practice the investigation is built around participants’ sense of balance in embodied learning during a school day. The established sensorial cultural practice of how we are using our sense of balance in movement responses is observed during a school day and in a complementary inquiry explored and discussed with the children. Also the time of sitting is measured. The qualitative analysis or reading in this research of embodied learning is done by analysing directions or pointing in poise in momentum for finding inclusive or exclusive corresponsive sensorial tendencies in relation to sensorial cultural practice, including individual, social and regulative aspects. The minor quantitative part in this investigation is looking at the time spent sitting during the school day in the given conditions for defining the pupils’ sedimentary behaviour. The found embodied learning was not noticably acknowledged and not commented by the teacher.  The learning sessions were varying in space, form and in their content. In spite of the attempt of the teacher to create moveability, the children were sitting 54%  or more of the day in school. Inclusive dynamic responsiveness gave ability to balance and promoted embodied learning. Isolated or excluded responsiveness did not noticably engage the sense of balance and did not promote embodied learning. It resulted into pointing or directing downwards and leaning forward, backward or inwards into supportive furniture in accordance with gravitation. The study finds that inclusive responsiveness increases aligned balancing in poise in momentum. In its conclusion the study recognizes the value and effect of physical activity, but argues that moving to be healthy is not effectively changing sedentary behaviour. It argues instead for embodied health sufficient moving on a general sensorial level.  To be able to use our sense of balance as function of intelligence, we still need to increase acknowledgment of our evolutionary inherited skill further. / Studiens syfte ligger i att undersöka möjligheten, att med embodied learning, lärandet genom estetisk sensorisk kommunikation och förtrogen inlärning, finna möjligheter att påverka ett av de stora folkhälsoproblemen, stillasittande beteende i skolan och i samhället. Arbetet utgör ingen effektstudie, utan syftar till att ifrågasätta vår sensoriska kulturella praxis och estetik, genom att undersöka hur vi använder oss av vårt balanssinne i skolan.  En pedagogisk syn på kunskap som ensidigt främjar och belönar abstraktion liksom teoretisk konception, genom meritpoäng och bedömningsmatriser, skapar obalans. Att genom enbart fysisk aktivitet försöka lösa denna obalans, förstärker konflikten om hur tiden i skolan ska fördelas och verkar inte leda till en tillfredsställande lösning av problemet.  Studien har en tvärvetenskaplig karaktär, där utbildningsvetenskapliga aspekter, konstnärlig forskning och naturvetenskap först presenteras och sedan inkluderas i frågan om hur embodied learning i relation till vår färdighet att balansera är igenkänd i skolans sensoriska kulturella praxis och estetik. Embodied praxis och dess användning, representerad genom Alexandertekniken och Elsa Gindlers koncept, är sedan närmare diskuterad, samt dess relation till modern neuromekanik. Genom att se skolan som en plats för embodied praxis, estetisk sensorisk praktik och förtrogenhetspraktik, bygger undersökningen på deltagarnas användning av balanssinnet, sett i hållningen i ögonblicket under en skoldag. Etablerad sensorisk kulturell praxis om hur vi använder vår förmåga att vara i balans observeras från ett intersubjektivt perspektiv. Detta kompletteras med samtal och enstaka explorationer, som utgör endast en mindre del i undersökningen. Även tiden för stillasittande mäts.  Den framtagna empirin av embodied learning analyseras kvalitativt. Detta sker genom att analysera riktningar i hållningen i ögonblicket, för att hitta inkluderande eller exkluderande motsvarande sensoriska tendenser i relation till individuell, social och reglerande sensorisk kulturell praxis. Den mindre kvantitativa delen i denna undersökning består av att mäta tiden som eleverna sitter under skoldagen, för att kunna analysera elevernas sedimentära beteende.   Resultaten visar att embodied learning inte var märkbart igenkänd och inte kommenterad av läraren. Undervisningspassen var varierande i rum, form och innehåll. Trots lärarens ihållande försök att skapa rörlighet, satt barnen minst 54 % av skoldagen. Inkluderande dynamisk sensorisk korrespondens resulterade i en väl fungerande funktionell användning av balanssinnet och främjade embodied learning. Isolerande eller uteslutande respons främjade inte den funktionella användningen av balanssinnet eller embodied learning märkbart. Resultatet visar också att elevernas hållningar största delen av tiden, visade riktningar som pekade nedåt, de lutade sig framåt, bakåt eller inåt och sjönk ner i möblerna i enlighet med tyngdlagen. Visade de en inkluderande korrespondens, ökade balanssinnets fungerande i hållningen i ögonblicket. Studien tillstår i sin slutsats att fysisk aktivitet är nödvändig och har effekt, men argumenterar, att röra sig för att vara frisk är inget effektivt sätt för att förändra stillasittande beteende. Resonemanget i studien leder i stället till att vi behöver röra oss generellt på ett införlivat hälsofrämjande sätt. För att kunna använda oss av vårt balanssinne på ett intelligent sätt, behöver vi fortfarande fördjupa förståelsen av vår evolutionärt nedärvda färdighet ytterligare. / <p>This interdisciplinary study in educational science includes elements from the field of art and aesthetics as well as life science.  The investigation is not an effect study. It is about our sensorial cultural use of balance, from the perspective of an embodied practitioner.</p>