<p>Denna uppsats behandlar två olika strategier för hur skuldproblematiken, som idag är utbredd</p><p>i många u-länder, ska kunna lösas. Världsbankens och IMFs strukturanpassningsprogram</p><p>(SAP), med dess tyngd på makroekonomisk stabilitet, beskrivs och analyseras. En slutsats är</p><p>att SAP inte löst skuldproblematiken och att de dessutom medfört ett antal allvarligt negativa</p><p>sidoeffekter som påverkat mottagarländernas kapacitet för framtida utveckling. För att råda</p><p>bot på detta har initiativ lett fram till att varje land ska utforma en egen utvecklingsstrategi</p><p>(PRSP), för att uppnå bättre resultat. PRSPs ligger till grund för budgetstöd som diskuteras i</p><p>uppsatsen och som är ett bidrag som går rakt in i mottagarlandets statsbudget. Trots vikt på</p><p>PRSPs ligger än idag mycket makt kvar hos Världsbanken och IMF, och mottagarländerna</p><p>uppvisar inte tillräckligt ägarskap.</p>

Denna uppsats behandlar två olika strategier för hur skuldproblematiken, som idag är utbredd i många u-länder, ska kunna lösas. Världsbankens och IMFs strukturanpassningsprogram (SAP), med dess tyngd på makroekonomisk stabilitet, beskrivs och analyseras. En slutsats är att SAP inte löst skuldproblematiken och att de dessutom medfört ett antal allvarligt negativa sidoeffekter som påverkat mottagarländernas kapacitet för framtida utveckling. För att råda bot på detta har initiativ lett fram till att varje land ska utforma en egen utvecklingsstrategi (PRSP), för att uppnå bättre resultat. PRSPs ligger till grund för budgetstöd som diskuteras i uppsatsen och som är ett bidrag som går rakt in i mottagarlandets statsbudget. Trots vikt på PRSPs ligger än idag mycket makt kvar hos Världsbanken och IMF, och mottagarländerna uppvisar inte tillräckligt ägarskap.