<p>I förarbetena till Konsumenttjänstlagen (1985:716) framförs att det är nödvändigt med lagstiftad reglering inom transporttjänster, däribland persontransporter. Det nämns även att att KtjL senare skulle kunna utökas till att gälla fler typer av tjänster än de i början avsedda. Lagstiftat konsumentskydd finns angående persontransporter i sjöfart, järnvägstrafik och luftfart samt paketresor. I dessa trafikslag samt i sjöfart har transportören ett lagstiftat ansvar gentemot passageraren vid förseningar, medan ett sådant ansvar saknas vid järnvägsbefordringar. Det saknas vidare i dagens läge lagstiftning som ger resenärer konsumentskydd vid vägtransporter. Reglering har istället utformats i form av resevillkor uppställda av de olika transportörer som finns inom persontransportområdet, det vill säga av motparten till resenären i avtalet om personbefordran. För att ett förtroende för, och ökning av, resor i kollektivtrafik skall finnas är det viktigt att resenärerna vet att de har vissa grundläggande rättigheter när de reser och att hänsyn tas till dessa rättigheter.</p><p>Syftet med denna magisteruppsats är att utreda om KtjL kan vara analogiskt tillämplig på avtal om personbefordran vad gäller kollektivtrafik på väg och järnväg. Förutsättningarna för en analogitillämpning av KtjL utreds för att kunna bedöma om en sådan tillämpning är tillämpbar på avtal om personbefordran på väg och järnväg. Uppsatsen avslutas med en bedömning av huruvida en analogitillämpning av KtjL är mer fördelaktig för resenärerna i jämförelse med det skydd som transportörernas resevillkor gör.</p>

I förarbetena till Konsumenttjänstlagen (1985:716) framförs att det är nödvändigt med lagstiftad reglering inom transporttjänster, däribland persontransporter. Det nämns även att att KtjL senare skulle kunna utökas till att gälla fler typer av tjänster än de i början avsedda. Lagstiftat konsumentskydd finns angående persontransporter i sjöfart, järnvägstrafik och luftfart samt paketresor. I dessa trafikslag samt i sjöfart har transportören ett lagstiftat ansvar gentemot passageraren vid förseningar, medan ett sådant ansvar saknas vid järnvägsbefordringar. Det saknas vidare i dagens läge lagstiftning som ger resenärer konsumentskydd vid vägtransporter. Reglering har istället utformats i form av resevillkor uppställda av de olika transportörer som finns inom persontransportområdet, det vill säga av motparten till resenären i avtalet om personbefordran. För att ett förtroende för, och ökning av, resor i kollektivtrafik skall finnas är det viktigt att resenärerna vet att de har vissa grundläggande rättigheter när de reser och att hänsyn tas till dessa rättigheter. Syftet med denna magisteruppsats är att utreda om KtjL kan vara analogiskt tillämplig på avtal om personbefordran vad gäller kollektivtrafik på väg och järnväg. Förutsättningarna för en analogitillämpning av KtjL utreds för att kunna bedöma om en sådan tillämpning är tillämpbar på avtal om personbefordran på väg och järnväg. Uppsatsen avslutas med en bedömning av huruvida en analogitillämpning av KtjL är mer fördelaktig för resenärerna i jämförelse med det skydd som transportörernas resevillkor gör.