<p>Vi har i denna uppsats studerat institutet delgivning. Vi har undersökt hur det faktiskt skall utföras och vilken befogenhet som krävs för den enskilde tjänstemannen för att få utföra delgivningar av olika slag. Undersökningsobjektet har varit den svenska Kronofogdemyndigheten, där vi har iakttagit hur de använder sig av delgivning och delgivare i den dagliga verksamheten. Vi har specifikt studerat det speciella förordnande som Kronofogden har tilldelat vissa av sina delgivare för att få utföra så kallad spikning.</p><p> </p><p>Vi har genomfört undersökningen utifrån den rättsdogmatiska metoden där lagen är den främsta källan. Övriga källor har varit bland annat relevant doktrin, interna direktiv samt beslut. Vi har även utfört ett antal intervjuer med relevanta representanter från Polisen samt Kronofogdemyndigheten.</p><p> </p><p>Slutsatsen vi kommit fram till är att Kronofogdemyndigheten agerar på gränsen av vad som möjligen är tillåtet när de ger ut detta särskilda förordnande till sina delgivare. Vi menar dock att om Polisen skulle godkänna de ansökningar om stämningsmannaförordnande som Kronofogden hos dessa ansökt om, och som de faktiskt har möjlighet att göra, skulle båda myndigheterna tjäna på detta förfarande. Delgivarna skulle agera klart inom lagens ramar och delgivningsverksamheten hos Kronofogden skulle både bli mer kostnads- och tidseffektiv. Även Polisens organisation skulle bli mer kostnadseffektiv och mer vikt skulle kunna läggas på strikta polisiära uppgifter, såsom att lösa brott istället för att dela ut posten.</p>

Vi har i denna uppsats studerat institutet delgivning. Vi har undersökt hur det faktiskt skall utföras och vilken befogenhet som krävs för den enskilde tjänstemannen för att få utföra delgivningar av olika slag. Undersökningsobjektet har varit den svenska Kronofogdemyndigheten, där vi har iakttagit hur de använder sig av delgivning och delgivare i den dagliga verksamheten. Vi har specifikt studerat det speciella förordnande som Kronofogden har tilldelat vissa av sina delgivare för att få utföra så kallad spikning.   Vi har genomfört undersökningen utifrån den rättsdogmatiska metoden där lagen är den främsta källan. Övriga källor har varit bland annat relevant doktrin, interna direktiv samt beslut. Vi har även utfört ett antal intervjuer med relevanta representanter från Polisen samt Kronofogdemyndigheten.   Slutsatsen vi kommit fram till är att Kronofogdemyndigheten agerar på gränsen av vad som möjligen är tillåtet när de ger ut detta särskilda förordnande till sina delgivare. Vi menar dock att om Polisen skulle godkänna de ansökningar om stämningsmannaförordnande som Kronofogden hos dessa ansökt om, och som de faktiskt har möjlighet att göra, skulle båda myndigheterna tjäna på detta förfarande. Delgivarna skulle agera klart inom lagens ramar och delgivningsverksamheten hos Kronofogden skulle både bli mer kostnads- och tidseffektiv. Även Polisens organisation skulle bli mer kostnadseffektiv och mer vikt skulle kunna läggas på strikta polisiära uppgifter, såsom att lösa brott istället för att dela ut posten.