Syftet med den här uppsatsen är att undersöka hållbarhetsbegreppet samt hur detta implementeras i bygget av den nya stadsdelen Storsjö Strand i Östersund. För att avgränsa studien läggs fokus på två centrala delar i kommunens klimatpåverkan, hållbar mobilitet och hållbart boende. Studien består av en kvalitativ textanalys av planeringsdokument hämtade ur olika stadier av planeringsarbetet. Textanalysen kompletteras med intervjuer med personer med olika insyn i planeringsarbetet för att skapa en djupare förståelse. I arbetet med studien har det framkommit tvivel mot innebörden av hållbarhetsbegreppet. Begreppet delas in i tre centrala beståndsdelar, ekologisk-, ekonomisk- och social hållbarhet, som alla ska ha lika stor inverkan i beslutsfattande för att hållbarhet ska uppnås. Istället verkar det som att begreppet används som en ursäkt för att bibehålla den västerländska livsstilen. Detta trots att forskningen är överens om att densamma är ohållbar. Detta visar sig i arbetet med Storsjö Strand, där planer som lagts fram tidigt i planeringsarbete för att ge goda möjligheter till stora ekologiska vinster inte genomförs på grund av eventuella ekonomiska förluster. Till synes förnuftiga idéer som, enligt forskningen, på sikt ger vinst i samtliga tre perspektiv genomförs inte eller skjuts på framtiden.