Denna uppsats undersöker de tidiga etableringsprocesserna av metoder för att framställa narkos med hjälp av eter och kloroform vid operationer och förlossningar. Materialet består av artiklar, notiser och protokoll från Svenska Läkarsällskapets förhandlingar och deras tidskrift Hygiea från och med 1847, då eter först används i Sverige, fram till och med år 1880. Genom fokus läggs på metodernas förmåga att framkalla olika grader av medvetslöshet dras slutsatsen att svenska läkare ofta prioriterade målet att uppnå total bedövning både framför mildare bedövning och de risker som metoderna medförde. I jämförelsen mellan operationer och förlossningar konstateras att diskussioner kring smärta och medvetande var mer förekommande och de olika ståndpunkterna mer extrema vid förlossningar.