Syfte: Syftet med denna studie är att jämföra fraktur styrkan och frakturmönster hos tre-leds broar utförda i litiumdisilikat när broarna tillverkas genom pressteknik jämfört med frästa tre-leds broar genom CAD/CAM system.Hypotes: Pressteknik är bättre lämpad med avseende till fraktur resistens då fräsning av litiumdisilikat block kan resultera i defekter och spänning i materialet, detta gör materialet mer benäget till chipping/mikroabrasioner på ytan som skulle kunna propagera och på så sätt påverka fraktur resistensen. P-värde sattes till p ≤0.05.Material och metod: 40 3-leds broar tillverkades med pressteknik jämfört med fräst teknik med CAD/CAM system i grupper. Dessa delades in i undergrupper baserat på anatomin. Broarna genomgick en artificiell åldringsprocess som utgjordes av termocykling och förbelastning. Efter den artificiella åldringsprocessen utsattes broarna för belastning fram till fraktur. Den statistiska datan samlades in och analyserades. Även fraktur mönstret analyserades. Resultat: Där fanns ingen signifikant skillnad gällande fraktur styrkan mellan de full anatomiska grupperna. Där fanns inte heller någon signifikant skillnad gällande fraktur styrkan mellan underkonstruktion grupperna. Hypotesen falsifieras därför.Slutsats: Där fanns ingen signifikant skillnad gällande hur mycket belastning det krävs för att frakturera broarna som tillverkats genom pressteknik jämfört med broarna tillverkade med hjälp av CAD/CAM teknik. Där finns ett tydligt mönster gällande fraktur mönstret men en slutsats kan inte dras med tanke på antalet broar som använts. / Aim: The aim of this study was to compare fracture load and fracture mode of three-unit fixed partial dentures, made in lithium disilicate when the FDPs are made with pressing technique versus milled with a CAD/CAM system.Hypothesis: Pressing technique is better suited with regards to fracture load since milling of lithium disilicate blocks can result in defects and tension build up in the material, leaving the material more prone to chipping/micro-abrasions on the surface that could propagate and thus affecting the fracture load. P-value set to p ≤0.05.Material and methods: 40 FDPs where manufactured with pressing technique versus milled with a CAD/CAM system in each group. Furthermore, each group where subdivided depending on the anatomy. The FDPs thereafter underwent an artificial ageing process consisting of thermocycling and preloading. After the artificial aging process the FDPs were subjected to load to fracture, where the statistical data was collected and analyzed. Also, the fracture mode was observed and analyzed.Results: There was no significant difference regarding the fracture strength between the full anatomy groups. There was also no significant difference regarding the fracture strength between the core-design groups. The hypothesis was therefore rejected.Conclusion: There is no significant difference with regards to how much load is required to fracture FDPs made through pressing technique compared to FDPs made through the use of CAD/CAM technique. There is a clear pattern regarding the fracture patterns, however a conclusion can’t be drawn considering the sample size.