Denna studie har ett kvalitativt angreppssätt där syftet är att skapa en fördjupad kunskap rörande vad unga barn som upplevt våld i hemmet anser är värdefullt i krissamtal. Studien inriktar sig på unga barn i åldrarna fyra till sju år. Tidigare forskning påvisar att barn kan påverkas negativt av att uppleva våld i hemmet samt att bemötandet i den hjälp som barnet får är viktigt. Analysens resultat skapas genom ett induktivt angreppssätt med hjälp av begreppet terapeutisk allians och erkännandeteorin. En sekundäranalys genomförs genom att datainsamlingen består av redan insamlat intervjumaterial på barn som upplevt våld i hemmet samt deltagit i krissamtal utifrån Trappan-metoden. Studien identifierar två stycken teman som barnen uttrycker som värdefullt i krissamtalen, vilket är relation samt aktiviteter. Barnen uttrycker ett behov av att få bekräftelse för att kunna skapa en tillit till den professionella och för att de ska våga prata om våldet. Slutresultatet visar att det som barnen ger uttryck för som mest värdefullt i samtalen, är faktorer som inte ingår i Trappan-metodens riktlinjer. Detta kan betyda att det är det som den professionella gör utanför metodens riktlinjer som skapar ett positivt resultat för bearbetningsprocessen.