I denna uppsats har Willy Kyrklunds roman Tvåsam (1949), 1 med hjälp av berättartekniska analysverktyg såsom berättarnärvaro, karaktärsgestaltning, metatextualitet, komposition och språk och stil, undersökts. I uppsatsen har de grepp som använts i textens diskuterats med avseende på effekten för läsaren. Det har framkommit att framförallt textens montageform, inte uppfyllande genreförväntningarna, bidragit till att skapa ett allegoriskt betydelseplan där poäng och mening kan utläsas. De genrebrytande effekter texten utvinner kan sägas göra texten till en antiroman, en metaroman eller en allegorisk roman. Tvåsam kan sägas handla om skrivandet och en läsning av Tvåsam kan sägas vara ett sökande efter mening. En tolkning av texten är varken entydigt sluten eller lättillgänglig vilket tvingar läsaren att aktivera sin tankevärld för att kunna foga samman textens olika delar. Textens avsaknad av intrig, inkonsekventa berättarhållning, avsaknad av en dynamisk karaktärsgestaltning, infogandet av mindre berättelser inuti den huvudsakliga samt den skiftande språkanvändningen har alla bidragit till att anvisa en sådan aktivering. Samspelet mellan textens form och innehåll har också uppmärksammats. De filosofiska frågeställningar som tematiserats i texten har ofta på ett eller annat sätt illustrerats. Exempelvis har frågan om människans fria vilja och de valmöjligheter detta inbegriper knutits an till textens metafiktiva drag där berättaren tillämpat diskussionen genom att uppvisa skribentens, varande han själv, fria vilja och ge läsaren alternativa läsningar. På så sätt upprätthålls även en relation med läsaren. Slutligen har en diskussion kring textens effekter med fokus på författarens makt förts där textens form i förhållande till läsarens roll stått i centrum.