SKB (Svensk Kärnbränslehantering AB) planerar att förvara utbränt kärnbränsle i berggrunden, KBS-3 metoden. Enligt den s.k. KBS-3 metoden ska förvaret bestå av tre skyddsbarriärer, kopparkapslarna, bentonitleran och urberget. Bentonitlera har mycket goda barriäregenskaper och används för att omsluta kapseln. Leran expanderar vid upptag av vatten och har som funktion att agera som ett tätande material för att förhindra läckage av radionuklider. Detta arbete är fokuserat på gammastrålningens effekt på bentonitlerans svällningsgrad. Arbetet är utfört i avdelningen för Tillämpad Fysikalisk Kemi på Kungliga Tekniska Högskolan. I arbetet användes bentonitlera av typen Wyoming MX-80 och en total gammados på 34,56 kGy med en Cesium-137 källa. För att studera svällningskapaciteten hos bentonitlera pressades torr lera till lerpellets med en torr densitet på 2260 kg/m3 och lades sedan i provrör med avjoniserat vatten. Svällningen dokumenterades med kamera. Resultatet från svällningskapacitet försöken visade ingen märkbar skillnad i svällningsgrad mellan bestrålad och obestrålad lera. / SKB (Swedish Nuclear Fuel and Waste Management Company) is planning to store used nuclear fuel deep down in the bedrock, KBS-3 method. The repository will consist of 3 protective barriers, the copper canister, the bentonite clay and the bedrock. Bentonite clay has excellent barrier properties and is used to enclose the canister. The clay expands when it’s adsorbing water and has as function to act as a sealing material to prevent leakage of radionuclides. This work is focused on the gamma-ray effects on bentonite clays swelling capacity. The work is done in the department of Applied Physical Chemistry at the Royal Institute of Technology. Bentonite clay of the type Wyoming MX-80 and a total gamma-dose of 34,56 kGy with a Caesium-137 source where used in this work. To study the swelling capacity of bentonite clay, it was pressed to pellets with a dry density of 2260 kg/m3 and were put in into measuring tubes filled with deionized water. The swelling was documented with a camera. The results from the swelling capacity experiment showed no noticeable difference in swelling capacity between irradiated and nonirradiated clay.

Polymer nanocomposites are promising materials for dielectrical use in high voltage applications and insulations. This work presents a study of nanocomposites based on poly(ethylene-co-butyl acrylate) with two different comonomer compositions and two different aluminium oxide nanoparticles. The nanoparticles were either untreated, or surface-treated with two different silanes, aminopropyl triethoxy silane and octyltriethoxy silane. The best level of dispersion was found for the polymer with 13 wt. % of butyl acrylate (EBA-13) whereas the low melt viscosity of the polymer with 28 wt. % of butyl acrylate (EBA-28) resulted in insufficient mixing with uneven dispersion as a result. Octyltriethoxy silane-treated particles were best dispersed in the polymer. The nanoparticles acted as nucleation agents in EBA-28, increasing the crystallization temperature by several degrees. Studies of the water uptake in the nanocomposite materials showed the effect of the enormous interfacial surfaces and great number of polar groups present on the nanoparticle surfaces. For the well-dispersed nanomaterials, the water sorption data could be modeled by a single Fickian equation, whereas materials that contained a sizeable fraction of large nanoparticle agglomerates showed a two stage sorption process, first a fast process associated with the saturation of the polymer phase and second, a slow diffusion process due to water sorption of large particle agglomerates. The long-term performance and interaction between the nanoparticles and the phenolic antioxidant (Irganox 1010) was investigated by differential scanning calorimetry in order to assess the oxidation induction time (OIT); the latter being proportional to the concentration of efficient antioxidant. It was found that the stabilizer was adsorbed to the untreated Al2O3 nanoparticles, resulting in a significant reduction in OIT. However, silanization of the nanoparticles resulted in an increase in OIT, compared to the materials containing untreated particles. Furthermore, it was shown that the stabilizer was not irreversibly adsorbed to the particles, allowing a gradual release of stabilizer with ageing time. / Polymera nanokompositer är lovande material för användning som dielektriskt material inom högspänningsområdet. I detta arbete studeras nanokompositer framställda av två olika sampolymerer av eten och butylakrylat (EBA-13 med 13 vikt% butylakrylat samt EBA-28 med 28 vikt% och två olika typer av nanopartiklar av Al2O3. Nanopartiklarna användes antingen som obehandlade eller efter silanisering med aminopropyltrietoxysilan- eller oktyltrietoxysilan. Den bästa partikeldispergeringen observerades för de material som baserats på EBA-13 medan den låga smältviskositeten hos EBA-28 resulterade i låga skjuvkrafter under kompounderingen och en observerat ojämn dispergering och förekomst av mikrometerstora agglomerat. Partiklar som silaniserats med oktyltrietoxysilan var lättast att dispergera. Nanopartiklarna fungerade som kärnbildare i EBA-28 vilket medförde en höjning av kristallisationstemperaturen. Vattensorptionsstudier demonstrerade dels effekten av den stora specifika gränsytan mellan partikel och matris och dels av förekomst av polära grupper lokaliserade till nämnda gränsyta. Kompositer med väldispergerade partiklar uppvisade en enkel Ficksk sorptionsprocess medan de material som innehöll en betydande mängd stora agglomerat påvisade en tvådelad process. Den första processen var kopplad till mättningen av polymermatrisen och den andra kunde länkas till vattenupptaget i de stora agglomeraten. Vidare undersöktes långtidsegenskaperna hos nanokompositerna, samt om det fanns någon växelverkan mellan nanopartiklar och en fenolbaserade antioxidant (Irganox 1010). DSC användes för att bestämma induktionstiden för oxidation (OIT) vilket är ett mått på koncentrationen av aktiv fenolisk antioxidant. Det framgick det att Irganox 1010 adsorberades på nanopartiklarna, vilket ledde till en minskning av OIT. Det framgick även att de material som innehöll silaniserade nanopartiklar hade högre OIT jämfört material med obehandlade partiklar. Antioxidanten var däremot inte irreversibelt bunden till nanopartiklarna, utan frigjordes från deras ytor och blev aktiv under åldringen. / QC 20110128