Studien syftar till att diskutera hur killar förhåller sig till bilder av maskulinitet som tillgängliggörs via visuella medier, samt hur denna typ av bilder tillsammans med text uttrycker maskulinitet i relation till kroppen som en del av ett identitetsskapande projekt. Studiens teoretiska utgångspunkter ligger i R.W. Connells teori om socialt förkroppsligande och den maskulina hegemonin samt Judith Butlers teori om att kön konstrueras performativt. Denna kvalitativa studie har följt fem fotbollsutövande- och intresserade killar i 17-18 års åldern under fem veckor. Det har genomförts tre fokusgruppssamtal och fem veckors kontinuerlig deltagande observation. Ett visuellt material har samlats in utifrån deltagarnas utsagor om vilka medier de frekvent konsumerar. Det insamlade materialet har analyserats genom diskursanalytisk metod. Analys av resultatet visar på att det finns en relation mellan visuella medier och deltagarnas identitetsskapande. Denna relation förstärker konstruktionen av maskulinitet och etablerar traditionella former av mansroller där kontroll, fysisk styrka, handlingskraft och heterosexualitet konstitueras framför feminitet och homosexualitet, som istället marginaliseras eller utesluts helt.

Studien fokuserar på elevers kommunikation av förståelse för skelettets rörelsefunktion. De frågor som studien syftar till att besvara är hur 2D illustrationer och fysiska och manipulerbara 3D modeller påverkar både elevers kommunikation av förståelse men också deras engagemang och nyfikenhet kring ämnet. Vid genomförandet av studien användes gruppintervjuer med elever i årskurs 4. Av de sex grupperna, med 2–3 elever i vardera, fick hälften av grupperna under intervjuerna tillgång till en 2D illustration och den andra hälften hade tillgång till en 3D modell. Resultatet från intervjuerna kategoriserades efter en fenomenografisk forskningsansats och kopplades till studiens frågeställningar. När eleverna diskuterade kroppens förmåga till rörelse beskrev de till en början idrotter, men de kunde även beskriva specifika rörelser. Vid kommunikationen av deras svar använde de sina egna kroppar och 3D modellen, 2D illustrationen användes i liten eller ingen utsträckning. Deras val av visuella medier visade på att kroppen var ett lättillgängligt medium, men att även 3D modellen som gick att manipulera kunde användas för att visa rörelser. Det framgick även att 3D modellen, till skillnad från 2D illustrationen, skapade vad som kan tolkas som engagemang och nyfikenhet hos eleverna som ville vrida och vända på modellen, samt ställde frågor om ämnet.