<p>Betraktarens delaktighet i Yayoi Kusamas (f. 1929) film Self Obliteration (1967) mäts genomen beskrivning och analys av collage, montage och narration ur ett ergodiskt perspektiv. Yayoi Kusama står för ett av de mest kända och omfattande konstnärskapen i vår samtid. Med målningar, film, mode, skulptur, performance, happening och böcker försöker hon förståsig själv och universum. Målet i Self Obliteration är att förinta sitt jag och uppgå i någontingannat. På samma sätt fungerar hennes konst, betraktaren upplever det som på engelska kallas immersion (djup mental involvering) att uppgå helt i verket, genom dess meditativa och repetitiva form. Ett sätt att mäta delaktigheten, inte hos betraktaren men i verkets materiella form, handlar begreppet ergodicitet om. Betraktaren förväntas här inte vara en passiv åskådare utan en aktiv medspelare. I denna uppsats svaras på frågan huruvida Sel fObliteration står för en hög ergodicitet i förhållande till sin betraktare. Filmens struktur går att jämföra med definitioner på det som kallas nya media, och deras förhållande till betraktaren. Genom att minska, eller allra helst utplåna avståndet mellan avsändare och mottagare uppstår nya sätt att se på konst. Det ergodiska perspektivet syftar till att mäta betraktarens förmodade delaktighet i text/verk. Således mäts inte den faktiska delaktigheten, utan möjligheterna till en eventuell delaktighet genom att undersöka själva verkets utformande. Det är verket och inte betraktaren som studeras, men hur kan man studera ett verk utan att det finns någon betraktare? I denna uppsats är betraktaren densamma somstuderar verket och upplevelserna redogörs tydligt och kritisk analys ställs mot varseblivning och upplevelse.</p>

Betraktarens delaktighet i Yayoi Kusamas (f. 1929) film Self Obliteration (1967) mäts genomen beskrivning och analys av collage, montage och narration ur ett ergodiskt perspektiv. Yayoi Kusama står för ett av de mest kända och omfattande konstnärskapen i vår samtid. Med målningar, film, mode, skulptur, performance, happening och böcker försöker hon förståsig själv och universum. Målet i Self Obliteration är att förinta sitt jag och uppgå i någontingannat. På samma sätt fungerar hennes konst, betraktaren upplever det som på engelska kallas immersion (djup mental involvering) att uppgå helt i verket, genom dess meditativa och repetitiva form. Ett sätt att mäta delaktigheten, inte hos betraktaren men i verkets materiella form, handlar begreppet ergodicitet om. Betraktaren förväntas här inte vara en passiv åskådare utan en aktiv medspelare. I denna uppsats svaras på frågan huruvida Sel fObliteration står för en hög ergodicitet i förhållande till sin betraktare. Filmens struktur går att jämföra med definitioner på det som kallas nya media, och deras förhållande till betraktaren. Genom att minska, eller allra helst utplåna avståndet mellan avsändare och mottagare uppstår nya sätt att se på konst. Det ergodiska perspektivet syftar till att mäta betraktarens förmodade delaktighet i text/verk. Således mäts inte den faktiska delaktigheten, utan möjligheterna till en eventuell delaktighet genom att undersöka själva verkets utformande. Det är verket och inte betraktaren som studeras, men hur kan man studera ett verk utan att det finns någon betraktare? I denna uppsats är betraktaren densamma somstuderar verket och upplevelserna redogörs tydligt och kritisk analys ställs mot varseblivning och upplevelse.

My partner Zoë was killed in October 2013. We worked together as arts educators, mostly with people involved in the Canadian mental healthcare system. This thesis explores social conceptions of madness, drawing on theorists such as Tobin Siebers, Sara Ahmed, Lynne Huffer and Ann Cvetkovich, and engaging with works of art by people who have been involved in mental healthcare in some way. There is a simultaneous exploration of my process of grieving Zoë's death, drawing on the tradition of autocritique by writers such as bell hooks, Eve Kosofsky Sedgwick, and others. Chapter one looks at poetry produced by the Workman Arts Group and a zine by Anna Quon, investigating the impact of diagnoses of mental illness on the reception of art and artists, as well as the history of silencing and confinement of mad bodies. Chapter two explores the memoirs of Bobby Baker and Merri Lisa Johnson, emphasizing the impact of diagnosis on those not already marginalized by society, and drawing attention to the kinds of communities that memoirs produce, as well as the connection between community, capitalism, and the grievability of life. Chapter three looks at the paintings, performance art and installations of Yayoi Kusama to complicate the connection between madness and celebrity power, as well as Kusama's own engagement with death and infinity. I conclude by looking briefly at the deaths of Michael Brown and Robin Williams, and again at my own grief one year after Zoë's death. / Thesis / Master of English