Bei Patienten mit akut dekompensierter Herzinsuffizienz beziehungsweise kardiogenem Schock ist die Kurz- und die Langzeitprognose stark reduziert. Ziel dieser prospektiv klinischen Studie war die Feststellung des Maximums des NTproBNP-Wertes in der Akutphase innerhalb der ersten zwölf Stunden nach Krankenhausaufnahme sowie die Untersuchung der NTproBNP-Spiegel als Prädiktor der 18-Monatsmortalität in dieser Patientengruppe. Es wurden insgesamt 148 Patienten in zwei Studienabschnitten eingeschlossen, wobei die Kurz- und Langzeitverläufe aller Patienten zu den Zeitpunkten 0, 12, 24 und 48 Stunden, 7 und 14 Tagen sowie 1, 3 und 18 Monaten untersucht wurden. Bei 32 Patienten wurden zusätzlich regelmäßige zweistündliche Untersuchungen der NTproBNP-Werte innerhalb der ersten zwölf Stunden (2, 4, 6, 8 und 10 Stunden nach Aufnahme) durchgeführt. Für Patienten mit akut dekompensierter Herzinsuffizienz bzw. kardiogenem Schock ohne akuten Myokardinfarkt fanden sich innerhalb der ersten zwölf Stunden keine siginifikant erhöhten NTproBNP-Plasmaspiegel im Vergleich zum Aufnahmewert, eine statistische Signifikanz bezüglich der 18-Monatsmortalität fand sich in dieser Gruppe innerhalb der ersten 48 Stunden nur zum Zeitpunkt 12 Stunden nach Aufnahme. In der Gruppe der Patienten mit dekompensierter Herzinsuffizienz bzw. kardiogenem Schock im Rahmen eines akuten Myokardinfarktes dagegen fanden sich statistisch signifikant steigende NTproBNP-Werte zu allen Zeitpunkten innerhalb der ersten zwölf Stunden im Vergleich zum Aufnahmewert, wobei nach zwölf Stunden der Maximalwert erreicht wurde. Weiterhin zeigten in dieser Gruppe die NTproBNP-Werte eine statistische Signifikanz in Hinsicht auf die 18-Monatsmortalität zu fast allen Zeitpunkten außer 4 Stunden nach Aufnahme. Zusammenfassend kann somit mit Bestimmung der NTproBNP-Werte 12 Stunden nach Krankenhausaufnahme unabhängig von der Genese der akuten kardialen Dekompensation eine Kurz- und Langzeitprognoseabschätzung erfolgen.

Introduction: Chronic kidney disease (CKD) and congestive heart failure (CHF) patients have higher serum B-type natriuretic peptide (BNP), which alters the test interpretation. We aim to define BNP cutoff levels to diagnose acute decompensated heart failure (ADHF) in CKD according to CHF subtype: heart failure with preserved ejection fraction (HFpEF) and heart failure with reduced ejection fraction (HFrEF). Material and methods: We reviewed 1,437 charts of consecutive patients who were admitted for dyspnea. We excluded patients with normal kidney function, without measured BNP, echocardiography, or history of CHF. BNP cutoff values to diagnose ADHF for CKD stages according to CHF subtype were obtained for the highest pair of sensitivity (Sn) and specificity (Sp). We calculated positive and negative likelihood ratios (LR+ and LR–, respectively), and diagnostic odds ratios (DOR), as well as the area under the receiver operating characteristic curves (AUC) for BNP. Results: We evaluated a cohort of 348 consecutive patients: 152 had ADHF, and 196 had stable CHF. In those with HFpEF with CKD stages 3–4, BNP < 155 pg/ml rules out ADHF (Sn90%, LR– = 0.26 and DOR = 5.75), and BNP > 670 pg/ml rules in ADHF (Sp90%, LR+ = 4 and DOR = 6), with an AUC = 0.79 (95% CI: 0.71–0.87). In contrast, in those with HFrEF with CKD stages 3–4, BNP < 412.5 pg/ml rules out ADHF (Sn90%, LR– = 0.19 and DOR = 9.37), and BNP > 1166.5 pg/ml rules in ADHF (Sp87%, LR+ = 3.9 and DOR = 6.97) with an AUC = 0.78 (95% CI: 0.69–0.86). All LRs and DOR were statistically significant. Conclusions: BNP cutoff values for the diagnosis of ADHF in HFrEF were higher than those in HFpEF across CKD stages 3–4, with moderate discriminatory diagnostic ability. / Revisión por pares

Akut hjärtsvikt definieras som en debut eller försämring av hjärtsvikt. Hjärtsvikt är ett allvarligt tillstånd där hjärtat inte upprätthåller adekvat hjärtminutvolym för att möta kroppens metaboliska behov vilket leder till trötthet och försämrad livskvalitet. Symtom som relaterar till systemisk vätskeansamling är vanliga vid akut hjärtsvikt. Vätskeansamling och hypoperfusion ökar morbiditet och mortalitet. Patienter med akut hjärtsvikt behöver således snabba och effektiva behandlingar, men också långtidsbehandling efter utskrivning. Avsvällande/vattendrivande behandling är hörnstenen i den terapeutiska behandlingen och loopdiuretika anses som det mest effektiva och snabbverkande läkemedlet. I dagsläget är empagliflozin ett rekommenderat läkemedel för behandling av kronisk hjärtsvikt med nedsatt ejektionsfraktion, då empagliflozins diuretiska egenskap kan stärka effekten av loopdiuretika.   Syftet med detta examensarbete var att beskriva effekter hos empagliflozin vid behandling av akut hjärtsvikt som en litteraturstudie. En sökning av randomiserade kliniska prövningar gjordes i PubMed där nio artiklar valdes ut för att ingå i detta examenarbete. Resultatet av de granskade artiklarna visade att empagliflozin som tilläggsbehandling till loopdiuretika ökade urinutsöndring hos patienterna. Resultatet visade också en statistiskt signifikant minskning av NT-proBNP i studierna vars behandlingstid var 5, 7, 15 och 30 dagar jämfört med placebo. Vidare minskade empagliflozin också plasmavolymen och mängden urinsyran i plasman. Två av studierna rapporterade en statistiskt signifikant ökning i andel röda blodkroppar i behandlingsgruppen. Insättning av empagliflozin, hos kliniskt stabila sjukhusvårdade patienterna i studien EMPULSE, gav en statistiskt signifikant klinisk nytta definierat som ett hierarkiskt kompositmått av död oavsett orsak, antal hjärtsviktsepisoder, tid till första hjärtsviktsepisod och klinisk meningsfull förbättring i KCCQ-TSS med vinstratio 1,36. Vidare gav empagliflozin en positiv effekt på viktminskning, ökad diuretisk respons, ödemlindring och ökad livskvalitet under 90 dagars behandling. Hos patienter som fick empagliflozin sänktes eGFR något till en början men återställdes senare. Det fanns dock inte någon statistiskt signifikant skillnad i eGFR mellan grupperna. En av studierna visade på en signifikant minskning av biomarkörer hos patienter som fick empagliflozin vilket gav en njurfunktionsskyddande effekt mot akut njurskada.  Slutsatsen var att empagliflozin gav gynnsamma effekter såsom till exempel avsvällande/vätskedrivande effekt och klinisk fördel hos patienter med såväl akut de novo som med dekompenserad kronisk hjärtsvikt vilket betydde att läkemedlet var både säkert och effektivt. I framtiden behöver effekterna dock styrkas genom ytterligare studier med större antal deltagare och under längre behandlingstid efter sjukhusutskrivning.