Uppsatsens syfte är att genom en kvantitativ enkätundersökning utröna vad svenska lekmän generellt anser definiera två- eller flerspråkighet. Närmare bestämt undersöks om det finns någon skillnad mellan de respondenter som anser sig vara enspråkiga, alternativt två- respektive flerspråkiga. Respondenternas språkliga behärskningsnivå är självuppskattad. De forskningsfrågor som guidat föreliggande uppsats är: 1. Vilka, men även vilket, anses vara det viktigaste kriteriet för två- eller flerspråkighet bland svenska lekmän? samt 2. Spelar en individs språkliga bakgrund någon roll för vilket definitionskriterium hen väljer som mest avgörande? 153 respondenter deltog i undersökningen och deras svar analyserades utifrån Skutnabb-Kangas (1981) kriterier för tvåspråkighet samt Bakers (2011) analysdimensioner. Respondenterna – oberoende av språklig bakgrund – anser att ett funktionellt språk är det viktigaste vid bedömning av tvåspråkighet. Resultaten visar även att respondenterna inte lägger alltför stor vikt vid språklig korrekthet när de ombeds definiera två- eller flerspråkighet, samt att talat språk är en viktigare kompetens än vad skrivet språk är.