Varför lyckas vissa aktörer nå framgång i krig trots påtagligt numerärt underläge? De gängse förklaringarna kretsar i regel kring gerillakrig men teorierna förklarar inte framgångar i korta och konventionella krig. Syftet med uppsatsen är att fylla denna teoretiska lucka och samtidigt diskutera logiken bakom svaga staters försvarsstrategier och i förlängningen svensk doktrin. Frågan undersöks genom en deduktiv teoriprövande fallstudie av två avvikande fall. Under vinterkriget 1939-1940 och andra Libanonkriget 2006 lyckades Finland respektive Hizbollah undvika att förlora för att i förlängningen uppnå säkerhetsstrategiska framgångar. Det intressanta i båda fallen är att angriparen (Sovjetunionen respektive Israel) avslutat krigen efter relativt kort tid, trots att förutsättningar fanns att genom våldsmakt skapa ett avgörande eller i varje fall i högre grad uppnå sina målsättningar. Analysen visar att försvararen genom taktiska framgångar förnekat angriparens måluppfyllnad och när skillnaden mellan plan (bestående av mål och förväntningar) och utfall blir tillräckligt stor sänker angriparen målsättningarna. Detta resulterar i en begränsad men tillräcklig strategisk framgång för försvararen. Den taktiska framgången har dessutom vunnit tid vilket möjliggjort extern påverkan från angriparens strategiska miljö. Även detta bidrar till angriparens ambitionssänkning. Logiken skiljer sig från gerillakrigets genom att angriparen i stället för att inte kunna vinna med våldsmakt väljer att inte avgöra med våldsmakt, eftersom angriparens kostnadstolerans överskrids.