Syftet med vår avhandling är att klargöra vilka rekvisit som skall vara uppfyllda för att passivitet skall tillerkännas rättsverkningar. När vi sedermera har utrönt vilka rekvisit som krävs skall vi försöka uppställa en modell. Målet är att den skall fungera som ett hjälpmedel vid bedömning för om passivitet de facto föreligger eller ej.

No description available.

No description available.

<p>I förarbetena till Konsumenttjänstlagen (1985:716) framförs att det är nödvändigt med lagstiftad reglering inom transporttjänster, däribland persontransporter. Det nämns även att att KtjL senare skulle kunna utökas till att gälla fler typer av tjänster än de i början avsedda. Lagstiftat konsumentskydd finns angående persontransporter i sjöfart, järnvägstrafik och luftfart samt paketresor. I dessa trafikslag samt i sjöfart har transportören ett lagstiftat ansvar gentemot passageraren vid förseningar, medan ett sådant ansvar saknas vid järnvägsbefordringar. Det saknas vidare i dagens läge lagstiftning som ger resenärer konsumentskydd vid vägtransporter. Reglering har istället utformats i form av resevillkor uppställda av de olika transportörer som finns inom persontransportområdet, det vill säga av motparten till resenären i avtalet om personbefordran. För att ett förtroende för, och ökning av, resor i kollektivtrafik skall finnas är det viktigt att resenärerna vet att de har vissa grundläggande rättigheter när de reser och att hänsyn tas till dessa rättigheter.</p><p>Syftet med denna magisteruppsats är att utreda om KtjL kan vara analogiskt tillämplig på avtal om personbefordran vad gäller kollektivtrafik på väg och järnväg. Förutsättningarna för en analogitillämpning av KtjL utreds för att kunna bedöma om en sådan tillämpning är tillämpbar på avtal om personbefordran på väg och järnväg. Uppsatsen avslutas med en bedömning av huruvida en analogitillämpning av KtjL är mer fördelaktig för resenärerna i jämförelse med det skydd som transportörernas resevillkor gör.</p>

I förarbetena till Konsumenttjänstlagen (1985:716) framförs att det är nödvändigt med lagstiftad reglering inom transporttjänster, däribland persontransporter. Det nämns även att att KtjL senare skulle kunna utökas till att gälla fler typer av tjänster än de i början avsedda. Lagstiftat konsumentskydd finns angående persontransporter i sjöfart, järnvägstrafik och luftfart samt paketresor. I dessa trafikslag samt i sjöfart har transportören ett lagstiftat ansvar gentemot passageraren vid förseningar, medan ett sådant ansvar saknas vid järnvägsbefordringar. Det saknas vidare i dagens läge lagstiftning som ger resenärer konsumentskydd vid vägtransporter. Reglering har istället utformats i form av resevillkor uppställda av de olika transportörer som finns inom persontransportområdet, det vill säga av motparten till resenären i avtalet om personbefordran. För att ett förtroende för, och ökning av, resor i kollektivtrafik skall finnas är det viktigt att resenärerna vet att de har vissa grundläggande rättigheter när de reser och att hänsyn tas till dessa rättigheter. Syftet med denna magisteruppsats är att utreda om KtjL kan vara analogiskt tillämplig på avtal om personbefordran vad gäller kollektivtrafik på väg och järnväg. Förutsättningarna för en analogitillämpning av KtjL utreds för att kunna bedöma om en sådan tillämpning är tillämpbar på avtal om personbefordran på väg och järnväg. Uppsatsen avslutas med en bedömning av huruvida en analogitillämpning av KtjL är mer fördelaktig för resenärerna i jämförelse med det skydd som transportörernas resevillkor gör.

No description available.

No description available.

No description available.

No description available.

Avtalsfrihet och pacta sunt servanda benämns ofta som avtalsrättens grundpelare. Det innebär att parterna är fria att själva utforma inbördes prestationer och skyldigheter i avtal och att bundenhet att fullfölja avtalet uppstår. En jämkning av avtalsvillkor innebär i många fall att dessa grundprinciper inskränks varför uppsatsen behandlar principernas ställning och skyddsvärde. Denna uppsats har till syfte att utreda räckvidden för en i avtal stadgad ansvarsbegränsning. Utredningen görs dels genom en genomgång av den proposition generalklausulsutredningen resulterade i och som förelåg införandet av oskälighetsbegreppet i 36 § AvtL, vari tillämpning för jämkning av avtalsklausul möjligen kan finnas, dels genom en sammanställning för vad som föreskrivs i rättspraxis och doktrin. En skiljedom, som klandrades och därför blev offentlig, visar hur skiljemännen valde att tillämpa 36 § AvtL för att jämka en avtalad klausul om ansvarsbegränsning och istället göra en skadeståndsbedömning delvis utifrån skadeståndsrättsliga principer. I uppsatsen utreds under vilka förutsättningar en eller flera klausuler kan jämkas och redogör för hur ett jämkningsförfarande generellt går till och analyserar vad ett eftersträvansvärt förhållandesätt till en faktor som tecknad ansvarsförsäkring är. Vidare utreder uppsatsförfattarna huruvida en ansvarsförsäkring hos part kan påverka utfallet av bedömningen i skadeståndsrättsliga frågor. Uppsatsen behandlar ett antal rättsfall som har visat viss vägledning i fråga att klargöra rättsläget