Balettutbildning har varit auktoritär och elitistisk i århundraden. Med utgångspunkt i Agrippina Vaganova och hennes metodiska systematisering av balettundervisning diskuteras frågor om elit, lärande och tradition inom balettundervisning. Vaganova var en länk mellan tsartidens Ryssland och det nya Sovjet och bidrog aktivt till att balett som konstform, trots sin aristokratiska bakgrund, fördes vidare och blev en viktig kulturpolitiskt aktivitet i Sovjet. Med underlag i texter av Bourdieu och Said diskuteras elit, kulturellt kapital och elitutbildning för att förklara några av de politiska och samhällsmässiga mekanismer som bidragit till balettens unika position i Sovjet. För att placera Vaganova som pedagog i förhållande till balettundervisning och balett genom tiden, presenteras korta informativa kapitel om baletthistoria, och utveckling och spridning av Vaganovas metod, både i Sovjet/Ryssland och i andra länder.