Den som har blivit utnyttjad, skadad och kränkt av en annan människa har rätt till juridisk rättvisa (Carlsson, 2004). Detta innebär att varje individ skall kunna få återupprättelse eller gottgörelse i juridisk mening, det som gjorts fel mot henne ska rättas till. Det är få barn som får juridisk rättvisa, och få förövare som blir fällda enligt tidigare undersökningar (George et al., 2022). Detta på grund av att få barn berättar om sina övergrepp då förövaren många gånger är en trygg vuxen, och ett erkännande skulle innebära en exkludering från ett sammanhang. De gånger ett barn berättar blir utfallet oftast att förövaren går fri. Detta är en diskurspsykologisk analys om ett domstolsmål, där den åtalade blir fälld i tingsrätten för våldtäkt mot barn, men frikänd i hovrätten på grund av olika konstruktioner av begreppet snippa. Syftet med analysen var att analysera hur domstolarna konstruerar begreppet snippa, analysera hur barnperspektivet genomsyrar eller utesluts genom rättsprocessen samt hur utfallet i rättegångsprocessen blir beroende på vilken konstruktion som väljs och förstå varför domstolarna kom fram till olika bedömningar. Analysens resultat identifierade två tolkningsrepertoarer, där den ena repertoaren hade ett barnperspektiv samt såg målsägande som en kompetent individ, medan den andra repertoaren saknade ett barnperspektiv samt såg målsägande som ett barn utan kompetens att kunna framföra sin egen rätt. Analysen lyfte fram vikten av att ha ett barnperspektiv i tolkningar av barns utsagor då barn inte har tillgång till de ordförråd som krävs för att beskriva vad som sker under övergreppen (Carlsson, 2004) samt har svårigheter att beskriva hur ett övergrepp gått till då barn saknar erfarenhet av könsorganens funktioner och sensoriska aspekter (Tsur et al., 2020). Resultatet påvisar att ett uteblivande av barnperspektivet medför att barnets utsagor blir feltolkade och inte förstådda och på så vis inte heller får juridisk rättvisa.