Beviskravet i brottmål för att en fällande dom ska kunna meddelas formuleras som ställt utom rimligt tvivel. Detta beviskrav är inte föreskrivet genom rättegångsbalken (1942:740) eller annan lämplig författning, utan har i stället utvecklats genom praxis. Ställt utom rimligt tvivel uttalades av HD för första gången i NJA 1980 s. 725. I avgörandet fastställde HD att det krävdes vara ställt utom rimligt tvivel att de tilltalade gjort sig skyldiga till brott för att kunna dömas och att i det aktuella målet fanns betydande utrymme för sådant tvivel. Åtalet ogillades således. Efter NJA 1980 s. 725 har denna formulering av beviskravet fortsatt att tillämpas av domstolarna och accepterats inom doktrinen. Även om formuleringen etablerades för över fyrtio år sedan saknas en vedertagen uppfattning av dess innebörd. Förevarande uppsats har därför bland annat haft i uppgift att undersöka beviskravet och dess formulering i syfte att försöka nå en närmare precisering av begreppet. Uppsatsen åsyftade även att granska huruvida beviskravet är konstant eller differentierat i den meningen att somliga faktorer kan inverka på dess nivå. För att uppnå uppsatsens syfte och besvara dess frågeställningar har den rättsdogmatiska metoden tillämpats. Varför en annan eller ytterligare metoder inte tillämpats grundar sig i att uppsatsens ändamål görs inom ramen för den rättsdogmatiska metoden. Det vill säga, avsikten är att systematisera, sammanställa och redogöra för gällande rätt, inte att analysera de lege ferenda. Arbetet baseras huvudsakligen på vad som framkommit av praxis och doktrin. Genom att Peczeniks rättskällelära har företagits i uppsatsarbetet har slutsatserna främst baserats på vad som framkommer av prejudikat, med anledning av att de utgör en viktigare rättskälla enligt rättskälleläran. Nyckelord: Beviskravet, utredningens robusthet, utredningskravet och alternativa hypoteser.