I sydsvenska Sverige finns en utbredd sägentradition om nedpålade döda som spökar, på svenska kallade ”pålgastar” (pile ghosts). De nedpålade döda sägs spöka på platsen där de pålades, ofta i mossar. Att människor pålats i mossar sedan långt tillbaka i tiden vet vi tack vara arkeologiska fynd av pålade kroppar, framför allt från järnåldern. Den gängse föreställningen är att de döda pålades för att inte spöka. Denna föreställning bygger framför allt på sägner. Ändå spökar de pålade i sägnerna. Syftet med uppsatsen är att med hjälp av närläsning av sägner om pålade döda undersöka om sägnerna kan förklara varför människor pålades i mossar och om pålen kan ha haft något annat syfte än att förhindra den döde från att gå igen. Med hjälp av retroperspektiv metod kommer jag fram till att pålen i sägnerna förknippas med de döda, men inte bara med de som pålats. Pålen tycks användas som ett verktyg för att kommunicera med de döda eller med den andra sidan. Kanske har mossen fungerat som ett gränsland mellan de levandes värld och de dödas, där pålen använts för att tala med den döde i mossen. Sägnerna om de pålade i mossar kan ha uppkommit som förklaringssägner till de pålar och lik man funnit mossarna. Pålarnas funktion som rituella verktyg har i så fall fallit i glömska. Kopplingen mellan kommunikationen med de döda och pålarna har dock levt kvar i sägnerna. / In southern Sweden, there is a widespread legend tradition of piled-up dead people who then return to haunt the living, known in Swedish as "pålgastar" (pile ghosts). The piled-up dead are said to haunt the place where they were piled, often in bogs. We know that people have been piled up in bogs since long ago thanks to archaeological finds of piled bodies, especially from the Iron Age. The common belief is that the dead were piled up so as not to haunt the living. This belief is based mainly on legends. Yet, in the legends, the piled ones are haunting the living. The purpose of this paper is to examine, by means of close reading of legends about the piled-up dead, whether the legends can explain why people were piled up in bogs and whether the pile may have had some other purpose than to prevent the dead from walking again. Using the retrospective method, I conclude that the stake in the legends is associated with the dead, but not only with those who were staked. The stake seems to be used as a tool to communicate with the dead or with the other side. Perhaps the bog has functioned as a borderland between the world of the living and the world of the dead, where the stake has been used to talk to the dead in the bog. The legends of the stakes in bogs may have arisen as explanatory legends for the stakes and corpses found in the bogs. In that case, the function of the stakes as ritual tools has been forgotten. However, the link between communication with the dead and the stakes has survived in the legends.