Syftet med studien är att undersöka metoden Bostad först ur professionens perspektiv för att bedöma dess effektivitet i att bekämpa hemlöshet i Sverige jämfört med den tidigare metoden Bostadstrappan. Genom att använda en kvalitativ metod, baserad på semistrukturerade intervjuer och en induktiv ansats, har studien undersökt implementeringen av Bostad först i svensk kontext.  Resultaten av studien betonar professionens erfarenheter och insikter, vilket ger en mer nyanserad förståelse av hur Bostad först påverkat arbetet mot hemlösheten. Genom att fokusera på professionella bedömningar och upplevelser av implementeringen strävar studien efter att öka förståelsen för framgångsfaktorer och eventuella områden där förbättringar kan göras. Implementeringsprocessen analyseras med hjälp av CFIR-modellen, vilken betonar fem huvudkomponenter: interventionen, yttre miljön, inre miljön, individerna och processen vid implementeringen. Studien framhäver att politisk likgiltighet och samhällets fördomar mot hemlösa utgör hinder för Bostad först metoden. Samtidigt understryker den betydelsen av relationsbyggande och den förändrade fokuseringen på individens självbestämmande.  Slutsatserna pekar på att Bostad först erbjuder ett lovande alternativ genom att tillhandahålla permanenta boenden utan krav på individerna. Utmaningar inkluderar samhällets fördomar, behovsanpassning av metoden och den strukturella bristen på tillgängliga bostäder. Framgångsrik implementering kräver en holistisk strategi som integrerar politiska, sociala, ekonomiska och organisatoriska aspekter. I en bredare kontext väcker studien frågor om huruvida Bostad först och den traditionella Bostadstrappan adresserar de strukturella bristerna i samhällets bostadsförsörjningssystem. Trots utmaningarna anses Bostad först erbjuda en mer stabil långsiktig lösning och ökad självständighet för individer, även om utmaningarna kvarstår att lösa på systemnivå.