Presumtionsreglerna i 11 kap. ÄB får anses vara ett hjälpmedel vid tolkning av testamenten som i sig inte ger tillräcklig ledning för vad testatorn avsett ska hända med sin kvarlåtenskap. Dessa presumtionsregler är tänkta att ge uttryck för vad testatorer i allmänhet vill ska hända med sitt arv efter sin bortgång i specifika situationer. Att reglerna ska ge uttryck för vad den ”genomsnittlige” testatorn vill innebär att reglernas utformning måste vara av generell karaktär. I denna uppsats utreder vi presumtionsregeln i 11 kap. 5 § ÄB som behandlar panträttsbelastade saklegat. Arbetet är avgränsat till att enbart behandla det fall då en fastighet har pantsatts och belånats för att finansiera uppförandet av en byggnad på ofri grund. Uppsatsen framställer en kritisk syn på utformningen av nu nämnda presumtionsregel enligt gällande rätt. För att utreda och peka på brister i gällande rätt används en deskriptiv metod, vilket är en förutsättning för den kommande analysen som undersöker möjligheten till en förändring av presumtionsregeln i fråga. Rättsläget analyseras sedermera med hjälp av en analytisk och problemorienterad metod. I denna del av uppsatsen inventeras argument för och emot de framlagda förslagen till förändring, varefter argumenten vägs mot varandra. På grundval av argumentationen tar författarna ställning till huruvida varje enskilt förslag är möjligt att genomföra. Resultatet av analysen är att införandet av ett andra stycke till presumtionsregeln i 11 kap. 5 § ÄB är det mest lämpliga alternativet för att lösa den problematik som behandlas. Ett sådant stycke skulle tydligt stadga vem som ska bära panträttsbelastningen vid testatorns bortgång för det fall att testatorn har pantsatt en fastighet för att finansiera uppförandet av en byggnad på ofri grund. / The rules of presumption in chapter 11 of the Swedish Inheritance Code are to be considered as an aid in the interpretation of wills, if the will itself does not provide sufficient guidance for what the deviser intended to happen with his legacy. These rules of presumption are meant to express what a deceased person in general would want to happen with his legacy in specific situations. The rules of presumption have to be of a general nature in order to represent the average deceased persons intentions. The purpose of this thesis is to investigate the rule of presumption given in chapter 11. 5 § of the Swedish Inheritance Code concerning estate with an attached mortgage lien which the deviser in his will has left to a specific legatee. This thesis is limited to only treat the case where a mortgage lien on property is deposited as security for a loan in order to finance the construction of a building on leasehold. The thesis presents a critical view of the design of the aforementioned rule of presumption according to current legislation. In order to investigate and identify shortcomings in current law, a descriptive method is used, which is a prerequisite for future analysis that examines the possibility of a change of the rule of presumption in question.The legal position is analyzed with an analytical approach. In this part of the thesis, arguments for and against the proposals of change are being evaluated. On the basis of these arguments, the authors consider whether each proposal is possible to implement or not. The result of the analysis is that the introduction of a subparagraph to the rule of presumption in chapter 11. 5 § of the Swedish Inheritance Code is the most suitable option to solve the issues being treated in the thesis. Such a subparagraph would clearly state which one of the legatees who is obligated to carry the burden of the mortgage lien attached to the property that has been deposited in order to finance the construction of a building on leasehold.