Institutet säkerhetsöverlåtelse är en pantform som bland annat används vid kreditgivning för byggnad på annans mark. Säkerhetsöverlåtelse är inte lagreglerat men  erkänt genom praxis. Högsta domstolen fastställde genom NJA 1952 s. 407 den huvudprincip att borgenären uppnår sakrättsligt skydd redan genom ingående av säkerhetsöverlåtelseavtalet. Rättsläget gällande säkerhetsöverlåtelseborgenärens utmätningsrätt är emellertid oklart. Inte minst vid säkerhetsöverlåtelsegäldenärens dubbelöverlåtelse visar det sig att säkerhetsöverlåtelseborgenärens möjligheter till utmätning är begränsade. Författarna visar i denna uppsats att begränsningen torde kunna lösas genom bland annat tvångsförsäljning tack vare säkerhetsöverlåtelseborgenärens sakrättsliga skydd till byggnad på annans mark. Uppsatsen behandlar kortfattat hur tolkningen av pantavtalet av byggnad på annans mark bör gå till vid säkerhetsöverlåtelseborgenärens konkurs. Det är författarnas åsikt att en teleologisk tolkning borde vara det mest optimala. Uppsatsen behandlar två problem som kan uppstå för säkerhetsöverlåtelseborgenären vid andra borgenärers utmätningsanspråk i byggnaden. Antingen har säkerhetsöverlåtelsen ingåtts före det att andra borgenärer begärt utmätning i byggnaden, eller så har den ingåtts efter. Rättsföljderna i det första fallet har genom NJA 954 A 5 besvarats såtillvida att en säkerhetsöverlåtelse inte utgör något hinder för att utmätning skall kunna ske. Säkerhetsöverlåtelseborgenären har dock genom sitt sakrättsliga skydd rätt att få full betalning för sin fordran före övriga borgenärer. I det andra fallet menar författarna att det sakrättsliga skyddet som fastställts genom 1952 års dom inte kan anses vara tillämpbart. Säkerhetsöverlåtelseborgenären får därmed finna sig i att vara  oprioriterad borgenär, trots säkerhetsöverlåtelseavtalet. Åtskilliga utredningar har lagts fram om instiftande av ett registersystem för panträtt i registrerad nyttjanderätt. Emellertid har ingen lagstiftning kommit till stånd främst på grund av ekonomiska skäl. Författarna visar att stora delar av de utredningar som gjorts främst varit inriktade på att ta hänsyn till kredittagarens ställning vid pantsättning av byggnad på annans mark. Detta beror troligtvis, enligt författarna, på att regeringen velat skydda den svagare parten. Det är författarnas uppfattning att de juridiska spörsmål som framläggs genom denna uppsats inte behandlats i utredningen om panträtt i registrerad nyttjanderätt.