Det övergripande syftet med denna uppsats är att utifrån ett rättsociologiskt perspektiv undersöka huruvida begreppet barnets bästa förverkligas i domstolars beslut samt familjerätters yttrande gällande vårdnadstvister. Uppsatsen söker vidare förklara lagrummets gränser avseende vårdnadstvister då domstolar och familjerätter samarbetar under speciella omständigheter. Åtta stickprovsutvalda rättsfall, med bifogat yttrande från socialnämnd, utgör grunden för studien. Den empiriska delen bygger inledningsvis på en delanalys i form av meningskoncentrering, för att övergå till att inringa särdrag i analyserad text med utgångspunkt i om och huruvida barnet har fått komma till tals. Barnets bästa tycks beaktas så långt det är möjligt i vårdnadstvister men begreppets innebörd har en tendens att tolkas av vuxna, vilket kan leda till att det definieras ur ett vuxenperspektiv istället för ett barnperspektiv. De professionella aktörerna har makt medan barnet har inskränkt handlingsförmåga i rätten, det råder en hierarki i vårdnadstvister. Barnets röst kan vara svår att urskilja då föräldrarnas konflikt har en tendens att dra allt fokus till sig.