Bakgrund: Kommunikationssvårigheter inom vården är vanligt förekommande och bidrar till många utmaningar vilket påverkar vårdkvalitén. Detta ställer höga krav på vårdpersonal, patient och deras omgivning. Det finns en kunskapslucka gällande forskning inom barnhabilitering utifrån fysioterapeuters perspektiv. Syfte: Syftet med denna studie var att undersöka fysioterapeuters upplevelser av att bemöta barn i skolålder (6–18 år) inom habilitering som har kommunikationssvårigheter. Metod: För denna studie användes en kvalitativ design i beskrivande intervjuform. Data analyserades genom kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Fyra huvudkategorier kunde identifieras utifrån fysioterapeuternas svar: “Känslor kopplade till lyckad och misslyckad kommunikation”, “Fysioterapeuternas tillvägagångssätt för att hantera kommunikation med barn”, “Kommunikationens betydelse i mötet med barn” och “Omständigheter som påverkar kommunikationen”. Detta innefattade bland annat att en fungerande kommunikation är särskilt beroende av fysioterapeutens tillvägagångsätt, kunskap och erfarenheter inom området. Det framkom att kommunikationen hade betydelse för barnets delaktighet och effekten av habiliteringen. Slutsats: Studien har visat att kommunikationssvårigheter hos barn skapar utmaningar för fysioterapeuter och har betydelse för barnets delaktighet och effekten av habiliteringen. Fungerande kommunikation behövs för ett gynnsamt samarbete och effektiv och anpassad behandling för barnet. Fler studier behövs för att öka förståelsen och kunskapen inom området. / Background: Communication deficit is a commonly occouring condition whitin healthcare and often creates challenges and puts higher demands on both healthcare workers, patients and their surroundings. This affects the quality of care and the received treatment. There is a lack of studies from a physiotherapeutic perspective working with habilitation for children.  Aim: The aim of this study was to explore experiences of physiotherapists of working with children (6-18 years) with communication deficits within habilitation. Method: Qualitative study design was employed and data were collected by semi-structured interviews with six physiotherapists. Data were analysed based on qualitative content analysis with inductive approach. Result: Based on the physiotherapists´ narrative four categories emerged: “Feelings connected to successful and unsuccessful communication”, “Physiotherapists´ approach of handling communication with children”, “The importance of communication when working with children” and “Emerged circumstances that affects communication”. The physiotherapists reported that non-functioning communication had a direct effect on the child’s participation and the treatments’ outcome. Conclusion: Physiotherapists experienced that communictaion deficit affects the outcome of habilitation and the participation of the child. Their knowledge of communication strategies and their ability to include and collaborate with the child and their surroundings were aspects for successful communication. Further research is needed to gain a better understanding of the results as current evidence within this field is limited.