Background Major road traffic crashes (RTCs) can have a significant impact on the survivors, their family, and their friends, as well as on emergency personnel, volunteers, and others involved. However, survivors’ perspectives are rare or missing in research on major RTCs in Sweden. A comprehensive understanding of the survivors and their experiences is also lacking. By studying what it is like to survive a major RTC, the care and support provided to survivors can be adapted and improved. The overall aim is to broaden the understanding of the short- and long-term consequences and experiences of surviving a major bus crash. Methods The contexts are two bus crashes that occurred in Sweden, in February 2007 and December 2014. In total, the participants are 110 out of the 112 survivors, and the data is collected through telephone interviews, official reports, and medical records at one month, three months, and five years after the crashes. Analysis methods include qualitative content analysis, descriptive statistics, thematic analysis, and mixed methods research analysis. Results One month after the crash, most of the survivors were experiencing minor or major physical and/or psychological stress in their everyday lives (Study I). Four main findings were identified regarding their experiences of immediate care (Study II): prehospital discomfort, lack of compassionate care, dissatisfaction with crisis support, and satisfactory initial care and support. The importance of compassion and being close to others was also highlighted. Five years after the bus crash in Rasbo (Study III), survivors were still struggling with physical injuries and mental problems. Other long-term consequences were a lasting sense of connectedness among fellow passengers, a gratitude for life, as well as feelings of distress in traffic, especially in regard to buses. The main findings from study IV indicated that injury severity did not seem to affect mental health, and that social aspects were important to the recovery process. There was an interconnection among survivors in which they seemed to be linked to each other’s recovery. Conclusion A strong need for short- and long-term social and psychological support in terms of compassion and community is evident in all the studies. The survivors ought to be acknowledged as capable and having the resources to contribute to their own and their fellow survivors’ recovery and health. There is a need for greater understanding of how different the survivors are, with each one of them having various physical, psychological, social, and existential needs. / Bakgrund Stora trafikskadehändelser kan ha en betydande inverkan på de överlevande och deras närståendes liv, likaså på sjukvårdspersonal, vittnen, och andra som är involverade. Trots detta så är de överlevandes perspektiv sällsynta eller saknas i forskning om stora trafikskadehändelser i Sverige. Det saknas även en helhetsförståelse av överlevande och deras erfarenheter. Genom att studera hur det är att överleva en busskrasch kan omhändertagande och stöd anpassas och förbättras. Det övergripande syftet är att öka förståelsen av kort- och långsiktiga konsekvenser och erfarenheter av att överleva en stor busskrasch. Metod Kontexten är två busskrascher som inträffade i februari 2007 och december 2014 i Sverige. Antal deltagare är 110 av 112 överlevande och data samlades in en månad, tre månader och fem år efter krascherna, via telefonintervjuer, officiella rapporter och medicinska journaler. Analysmetoder inkluderar kvalitativ innehållsanalys, deskriptiv statistik, tematisk analys och mixad metod. Resultat En månad efter kraschen upplevde överlevande fysiskt obehag och/eller psykisk stress i varierande grad i sin vardag (Studie I). Gällande upplevelser av det initiala omhändertagandet (Studie II) identifierades fyra huvudresultat; obehag på skadeplats, brister i omhändertagande och bemötande, missnöje med krisstöd, och tillfredsställande initialt omhändertagande och stöd. Betydelsen av empati och medkänsla från personal och frivilliga samt samhörighet med medpassagerare lyftes fram av de överlevande. Fem år efter busskraschen i Rasbo (Studie III) fanns det överlevande som fortfarande kämpade med fysiska skador och psykiska problem. Andra tydliga långsiktiga konsekvenser var en bestående gemenskap mellan medpassagerare, en tacksamhet över livet, samt oro och rädsla i trafiken, speciellt vid bussåkande. Uppföljningen efter busskraschen i Tranemo (Studie IV) indikerade att sociala aspekter var betydelsefulla för återhämtningsprocessen hos överlevande och att skadornas svårighetsgrad inte var betydande för det psykiska välbefinnandet. En stark samhörighet upplevdes bland de närstående som reste tillsammans och de verkade följa varandras återhämtning. Slutsatser Ett starkt behov av kort- och långsiktigt socialt och psykologiskt stöd i form av gemenskap och empati är tydligt i samtliga studier. De överlevande bör uppmärksammas som aktörer med kapacitet och resurser till att bidra till sin egen och medpassagerares återhämtning och hälsa. Det behövs en ökad förståelse för hur olika de överlevande är, med varierande fysiska, psykologiska, sociala, och existentiella behov.

<p>Increasingly, informal caregivers are providing hospice palliative care and support to dying friends and family members. These individuals must often negotiate multiple roles and responsibilities as a result of being caregivers and members of the paid labour force. Canada’s federal government has recognized the burden placed on informal caregivers, and legislated the Compassionate Care Benefit (CCB) in 2004. The CCB allows informal caregivers providing hospice palliative care six paid weeks off work to alleviate some of the role strain in the provision of care. Evaluations of the CCB have recognized that the low program uptake has been primarily the result of a lack of awareness. As such, knowledge translation campaigns about the CCB are needed. Stakeholders interviewed, including family caregivers, front-line palliative providers, and employers, have suggested that Canadian social workers are the primary group in need of a targeted knowledge campaign. This research presents the results of the development of a two-stage knowledge translation intervention for social workers. First, the development of appropriate interventions are explored through a qualitative messaging survey (<em>n</em>=16), a focus group (<em>n</em>=8) and key informant interviews (<em>n</em>=3). Preferred intervention formats and messages are identified, and draft knowledge tools are created. Secondly, draft knowledge tools are piloted in workplaces by social workers (<em>n</em>=8), the results of which are captured through participant interviews. The refinement period suggested some of the constraints of space and time on knowledge translation about the CCB and tool use. Hägerstrand’s time geography is explored in relation to tool use and knowledge translation. The research presented herein is relevant to policy makers, program planners, clinicians and researchers working with the fields of hospice palliative care, social work and knowledge translation. This research makes contributions to the knowledge translation and intervention development literatures through the presentation of novel methodologies and the application of time geography.</p> / Master of Arts (MA)