Uppsatsen syftar till att med den så kallade dagordningsmodellen inom ramen för beslutsteori förstå varför det nätverksbaserade försvaret, NBF, aldrig realiserades. Uppsatsen visar hur konceptet Revolution in Military Affairs, RMA, under namnet NBF blev en central del av ominriktningen, dvs. reformarbetet i Försvarsmakten kring millennieskiftet och fanns med i försvarsbesluten 2001 och 2004 men ändå försvann det före 10-talets början. NBF som var ett modernt nationellt försvarskoncept trängdes ut helt av ett antal faktorer: den rådande tidsandan som präglades av en vision om evig fred, interna stridigheter i försvarssektorn, Sveriges ambition att bli en ledande nation i den europeiska utrikes- och säkerhetspolitiken genom att leda en EU-stridsgrupp och minskade ekonomiska ramar. Sammanfattningsvis var RMA idén som ominriktningen inledningsvis skulle bygga på. Samtidigt introducerades begreppet insatsförsvar som ett övergripande koncept för försvaret. RMA fick så småningom namnet NBF varefter dess popularitet minskade och konceptet ersattes av EU-stridsgruppskonceptet. I uppsatsen aktualiseras den klassiska relationen mellan aktör och struktur. Agerandet från ÖB Owe Wiktorin och generalen Johan Kihl kan i förstone uppfattas som det mest avgörande för händelseutvecklingen, men i det långa loppet var Försvarsmaktens strukturer med dess urgamla försvarsgrensorganisering sannolikt minst lika avgörande.