<p>På Alfred Nobelmuseet i Karlskoga finns en avdelning som kallas Fiffiga huset. Där finns många experiment som besökare kan prova på, samt montrar som visar hur olika tekniska och maskinella apparater fungerar. Till utställningen och öppnandet sommaren 2009 ville de ha två nya demonstratorer. I rapporten kallas dem för reaktionstidsväggen och baklängesprataren. Reaktionstidsväggen skulle mäta besökarens reaktionstid genom att tryckknappar, med inbyggda dioder som slumpvis tänds, trycks ned i rätt ordning. Baklängesprataren skulle spela in besökarens tal och sedan spela upp det baklänges. Tanken var att besökaren skulle försöka prata baklänges och få det att låta rätt vid uppspelning. Arbetet gick ut på att bygga dessa demonstratorer och montera dem i Fiffiga huset. Reaktionstidsväggen styrdes med hjälp av en mikroprocessor ATMega16 från Atmel. Dess jobb var att läsa av knapptryckningar samt skicka information till dioder och display. Även baklängesprataren skulle styras med hjälp av mikroprocessorn ATMega16. En enkel mikrofonförstärkare samt filter till högtalarna skulle anslutas till processorn. Det inbyggda minnet skulle inte räcka till så ett extern minne behövde anslutas.Endast reaktionstidsväggen hann bli färdig inom projektets ramar eftersom all gammal elektronik som medföljde från Nobelmuseet var komplex, samt att många kortslutningar och avbrott gjorde felsökning till en tidskrävande procedur.</p>

På Alfred Nobelmuseet i Karlskoga finns en avdelning som kallas Fiffiga huset. Där finns många experiment som besökare kan prova på, samt montrar som visar hur olika tekniska och maskinella apparater fungerar. Till utställningen och öppnandet sommaren 2009 ville de ha två nya demonstratorer. I rapporten kallas dem för reaktionstidsväggen och baklängesprataren. Reaktionstidsväggen skulle mäta besökarens reaktionstid genom att tryckknappar, med inbyggda dioder som slumpvis tänds, trycks ned i rätt ordning. Baklängesprataren skulle spela in besökarens tal och sedan spela upp det baklänges. Tanken var att besökaren skulle försöka prata baklänges och få det att låta rätt vid uppspelning. Arbetet gick ut på att bygga dessa demonstratorer och montera dem i Fiffiga huset. Reaktionstidsväggen styrdes med hjälp av en mikroprocessor ATMega16 från Atmel. Dess jobb var att läsa av knapptryckningar samt skicka information till dioder och display. Även baklängesprataren skulle styras med hjälp av mikroprocessorn ATMega16. En enkel mikrofonförstärkare samt filter till högtalarna skulle anslutas till processorn. Det inbyggda minnet skulle inte räcka till så ett extern minne behövde anslutas.Endast reaktionstidsväggen hann bli färdig inom projektets ramar eftersom all gammal elektronik som medföljde från Nobelmuseet var komplex, samt att många kortslutningar och avbrott gjorde felsökning till en tidskrävande procedur.