Möjligheten att utelämna ett finit ha i bisats har varit en integrerad del av det svenska språket under flera århundraden. Det övergripande syftet med denna studie är att förklara varför konstruktionen uppstår och sprids i äldre svenska. Materialet består av 24 texter mellan 1435 och 1756, där bisatser med utsatt eller utelämnat hjälpverb excerperats. Bruket i äldre svenska har analyserats med variationslingvistiska metoder för att kartlägga spridningsprocessen och dess bakomliggande faktorer. Resultatet visar att ha-bortfall ökar kraftigt i frekvens vid slutet av 1600-talet, men att konstruktionen i begränsad mängd återfinns sedan andra hälften av 1400-talet. Uppkomsten under yngre fornsvenska betraktas som en syntaktisk innovation, medan frekvensökningen karaktäriseras som själva förändringen – en normförskjutning (jfr Milroy 1998). Innovationen tycks vara avhängig en ny svensk bisatsledföljd med satsadverbial före finita verb. Under äldre fornsvensk tid förekom obligatorisk flyttning av finit verb till I° i bisatser, vilket under yngre fornsvensk och äldre nysvensk tid övergick till ett system med verbet i V°. När ett finit ha inte flyttar till en högre position i den syntaktiska strukturen upphör det också att vara obligatoriskt. I en modern svensk huvudsats är flyttning till en strukturellt högre position, C°, fortfarande regel, varför ha-bortfall uteslutande förekommer i formella bisatskontexter. Innovationen diskuteras därmed i rent grammatiska termer, medan 1600-talets normförskjutning ses i ljuset av samhälleliga faktorer. Konstruktionens dramatiska frekvensförskjutning kan mycket väl bero på utökat inflytande från talvarieteten bildat umgängesspråk (jfr Widmark 1991). Möjligen har även språkkontakt med högtyskan påverkat konstruktionens stilistiska värde, men att karaktärisera ha-bortfall som ett syntaktiskt lån (jfr Platzack 1983) förefaller helt missvisande.