Syftet med min undersökning var att få svar på hur Armémuseum i Stockholm representerar temat krig i basutställningen och hur museipersonalen förhåller sig till denna representation. Jag önskade även veta vad för sorts kulturarv Armémuseums anställda ansåg vara problematiskt att presentera. Jag intervjuade fyra personer från Armémuseum och via metoden “thick description” och Aronssons flanörperspektiv som grundar sig i promenadetnografin, gjort utförliga anteckningar av mina observationer från deras basutställning. Studien grundar sig i ett musei- och kulturarvsvetenskapligt perspektiv, där studier om hur kulturarv presenteras på museer är ett vanligt ämne. Mina teoretiska grundpelare har bland annat varit Gregory Ashworth, Sharon MacDonald, Laurajane Smith, Rihannon Mason och Peter Aronsson som alla menar att synen och bearbetningen av mörkt kulturarv påverkas av politiska värderingar, tiden och hur det framställs på museer. Resultatet av studien kommer fram till att Armémuseums anställda vill förmedla att krig är hemskt och som ofta går hand i hand med lidande, död och orättvisor. Armémuseum vill problematisera krig genom att presentera de “vanliga” soldaterna och deras familjers liv under krig, eftersom de var dem som ofta fick lida krigets bitterhet. Armémuseums personal vill inte bara visa upp vapen utan även visa de vardagliga objekten och situationerna eftersom de förmedlar den mänskliga närvaron i basutställningen. Därför har Armémuseums personal utformat basutställningen på ett sådan sätt att man som besökare ska känna sympati för dem som fick och fortfarande får lida på grund av krig. Ofta använder museet sig av iscensatta miljöer med dockor för att ge en tredimensionell bild av dessa människor. Armémuseums anställda har inte funnit några objekt svåra att ställa ut, vilket kanske kan bero på att de har den inställningen att krig bör problematiseras. Vem och vilka det är som egentligen tjänar på krig är frågor som är tidlösa. Det går exakt lika bra att fråga samma frågor idag som för några hundra år sedan, svaren är kanske densamma. Och det är det som Armémuseum vill förmedla till sina besökare: “Varför krigar människan?”, “För vilka krigar vi?” “Vilka är det som får lida?” och “Vilka representeras vanligtvis i historien och på museer?”. För som sagt, dessa frågor tycks ständigt vara aktuella och återkommande. Armémuseum vill väcka besökarnas intresse och åsikter angående krig, vart man ställer sig i diskussionen är upp till besökarna själva att avgöra. / In this thesis I examine how Army Museum in Stockholm, Sweden, exhibits the heritage of war in their permanent exhibition “War and Peace”. The museum is a governmental activity. The aim of my research is to study how the Army Museum employees relate to the representation of war and how this is expressed in the permanent exhibition. I have chosen to focus on the representation of war at the permanent exhibition and therefore chosen only to interview people who have worked on the design of the permanent exhibition. No visitors were interviewed because it was how the staff relates to the representation of war that I wanted to study. I use qualitative methods in my study using observations at the study site and interviews with the museum employees. I'm using a museum and cultural scientific perspective in my study, which is the study of how society sorts out, preserves and convey cultural heritage. Researchers who have figured as my theoretical counsellors include; Sharon MacDonald, Gregory Ashworth, Laurajane Smith. All those researchers mean that the view and adaption of “dark heritage” are influenced by political values, time and how it is presented in the exhibit. The study comes to the conclusion that the Army Museum wants to convey that war is horrible, especial for those who live with it in their everyday life. Army Museum exhibits war in such a way that it is not glorified. Instead they have chosen to problematize war and let its horrors be presented. The museum employees think it is important to encourage visitors to understand that war often goes hand in hand with death and suffering. The staffs do not think any item, so far, has been difficult to exhibit. This thesis is a two years master’s thesis in Museum and Cultural heritage.