Syfte: Att beskriva och analysera sjuksköterskors kunskap, användning av och inställning till  avledning som en smärtlindrande omvårdnadsmetod vid procedursmärta hos barn.  Metod: Fyrtioen sjuksköterskor, varav sexton specialistutbildade, från tre olika pediatriska  slutenvårdsavdelningar besvarade en enkät som sedan analyserades med hjälp av innehållsanalys  samt i statistikprogrammet SPSS där t-tester och Spearman’s rangkorrelationskoefficient beräknats.  Resultat: En stor andel utav sjuksköterskorna hade hört talas om avledning och använde sig  regelbundet av metoden. Två tredjedelar, främst specialistutbildade, hade hög kunskap kring  avledning och ansåg sig använda metoden i hög utsträckning. Flertalet, främst specialistutbildade,  var positivt inställda till metoden. Specialistutbildade sjuksköterskor hade högre kännedom och  kunskap än grundutbildade sjuksköterskor. Ett samband fanns mellan positiv inställning till  avledning och hög användning av metoden.  Slutsats: De flesta sjuksköterskorna kände till avledning, men kunskapsnivån var dock inte lika  hög. Deltagarnas självrapporterade användning utav avledning var hög, men fler  observationsstudier behövs kring ämnet. Trots att flertalet var positiva till avledning fanns ett antal  sjuksköterskor som var negativa till metoden och för att höja sjuksköterskors kunskapsnivå och  inställning till avledning bör man belysa och implementera de forskningsresultat som finns till  klinisk verksamhet. / Aim: To describe and analyze nurses’ knowledge, use of and attitudes towards distraction therapy  as an analgesic nursing method during procedural pain in children.  Method: Forty-one nurses, including sixteen pediatric nurse specialists, from three different  pediatric wards completed a questionnaire which was analyzed using content analysis and the  statistical program SPSS where t-tests and Spearman's rank correlation coefficient was calculated.  Results: A large proportion of the nurses had heard of distraction therapy and used it regularly in  their practice. Two thirds of the participants, mostly pediatric nurse specialists, had a high level of  knowledge about the distraction therapy and reported that they used the method to a large extent.  The majority, primarily pediatric specialists, had a positive attitude toward the method. Pediatric  nurse specialists had higher awareness and knowledge than regular nurses. A correlation was found  between positive attitude to distraction therapy and high use of the method.  Conclusion: Most nurses had a high awareness about distraction therapy, but the level of  knowledge was not as high. The participants self-reported use of distraction therapy was high, but  there is a need of further observational studies regarding the subject. Although a majority were  positive toward distraction therapy, a number of nurses had a negative attitude toward the method  and to increase nurses’ knowledge and attitudes current research results should be emphasized and  implemented into clinical practice.