Sammanfattning Syfte och frågeställningar Syftet med studien var att kartlägga sjukgymnasters användning av specifik träning av djupa nackmuskler vid behandling av nacksmärta. Frågeställningarna var: ”I hur stor utsträckning använder sig sjukgymnaster av träningsmoment som syftar till specifik träning av djupa nackmuskler i behandlingen av nacksmärta?”, ”Förekommer det något samband mellan hur stor utsträckning sjukgymnaster använder denna specifika träning, och deras specialistkompetens inom idrottsmedicin respektive ortopedisk manuell terapi?”, ”Vilken övning används mest?” och ”I vilken utsträckning anser sjukgymnaster att specifik träning av djupa nackmuskler är relevant vid behandling av nacksmärta?”   Metod Metoden var en enkätstudie. Utifrån studiens syfte och frågeställningar utformades en webbenkät. Enkäten testades på fyra sjukgymnastkollegor och reviderades därefter flera gånger. Enkäten skickades ut till 161 sjukgymnaster. Enkätundersökningen genomfördes under tidsperioden februari-mars 2014.   Resultat Av 161 utskick registrerades 53 svar (33%). Specifik träning av djupa nackmuskler ansågs vara relevant i större utsträckning jämfört med specifik träning av ytlig nackmuskulatur vid behandling av nacksmärta. Hållningskorrigering var den övning som förekom i störst utsträckning. Träning av ledpositionsminne och  uthållighetsträning med hjälp av trycksensor, förekom minst. Signifikanta skillnader observerades mellan sjukgymnaster med och utan specialistkompetens när det gällde deras användning av uthållighetsträning av djupa nackflexorer med hjälp av en trycksensor, samt träning av nackens ledpositionsminne. Specialistsjukgymnaster inriktade mot ortopedisk manuell terapi använde ögonmotorisk träning i signifikant större utsträckning än specialistsjukgymnasterna inriktade mot idrottsmedicin.   Slutsats Bland de 53 sjukgymnaster som besvarade enkäten, användes hållningsträning i störst utsträckning. De övningar som förekom i minst utsträckning var träning av nackens ledpositionsminne samt  uthållighetsträning med hjälp av trycksensor. Skillnad förekom mellan specialister och ickespecialister i användningen av övningar. Sjukgymnasterna ansåg inte att grundutbilningen gav dem tillräckliga kunskaper om träning vid nacksmärta. / Abstract Aim The aim of this study was to survey the use of deep neck muscle training, used by physiotherapists in their treatment of neck pain. The research questions were: “ To what extent are exercises of deep neck muscle training used by physiotherapists in their treatment of neck pain?”, “ Is there a relationship between the use of deep neck muscle training by physiotherapists and their specialist training, targeting sports medicine respectively orthopedic manual therapy?” , “Which is the most frequently used exercise?” and “ To what extent is the use of deep neck muscle training argued  by physiotherapists as being relevant in the treatment of neck pain?”. Method A questionnaire was used for this study.  Based on the aim and research questions, a web questionnaire was designed. The questionnaire was tested on four physiotherapists associates and subsequently revised during an iterative process. The questionnaire was sent to 161 physiotherapists and carried out during February to Mars 2014. Results There were in total 53 replies (33%). In the treatment of neck pain, the use of specific deep neck muscle training was viewed as relevant to a greater extent,  in comparison to the use of superficial neck muscle training. The type of exercise most frequently used was postural training. Exercises aiming to train the joint position sense as well as endurance training using a pressure sensor, were least employed. Considering the use of exercise to train the joint position sense and endurance training using a pressure sensor, significant differences were observed between physiotherapists with or without specialist training. Physiotherapists with specialist training targeting orthopedic manual therapy, were using eye motion coordination training to a significant greater extent in comparison to the ones targeting sports medicine. Conclusions Among the 53 responding physiotherapists postural training was used to the greatest extent. Exercises to train the joint position sense of the neck as well as endurance training using a pressure sensor, were used to the least extent. Differences were observed between physiotherapists with and without specialist training in their use of exercises. According to the physiotherapists, the basic education did not provide sufficient training concerning physical exercise as treatment of neck pain