För närvarande pågår en flyktingkatastrof som påverkar hela Europa. Hanteringen av flyktingströmmen inom Europa styrs av EU-rätten, närmare bestämt Dublinförordningen. Konsekvenserna av Dublinförordningens tillämpning de senaste månaderna har lett till att dess funktion har ifrågasatts. Dublinförordningen har reviderats i syfte att bland annat minska de sekundära förflyttningarna inom EU. Syftet med denna uppsats är dels att redogöra för innehållet i den reviderade förordningen och de rättsfall som ledde fram till revideringen, dels att undersöka om de ändringar som genomförts har inneburit att förordningens bestämmelser bättre motsvarar dess mål. Den metodik som har använts i denna uppsats är traditionell juridisk metod. De rättskällor som har undersökts är avgöranden från Europadomstolen och EU-domstolen samt svenska rättsfall från Migrationsöverdomstolen. Doktrin har använts vid redogörelsen av EU-rätten. Uppsatsens slutsats är att den nuvarande Dublinförordningen har bidragit med att koncentrera asylsökande till specifika länder där sedan mottagningssystemen har kollapsat, vilket i sin tur har resulterat till att förordningen inte anses som hållbar. EU-länderna ska anses som säkra rättsstater gentemot varandra och tillgodose asylsökandes behov likvärdigt, vilket enligt rättsfallen nämnda i uppsatsen inte har upprätthållits.