Svenska är ett kvantitetsspråk där vokalernas längd kan vara betydelsebärande och förmågan att visuellt kunna diskriminera mellan vokalers längder kan vara en relevant komponent i talsignalen. I denna studie undersöktes hur visuell diskriminationskänslighet för vokalduration förehåller sig till läppavläsning.  Experimentbatteriet bestod av tre delar: visuell vokaldurationsdiskrimination (VDD), icke‑lingvistisk durationsdiskrimination (ILDD) samt visuell ordidentifikation. VDD och ILDD baserades på en 2AFC‑design där uppgiften var att bedöma vilket av två stimuli som presenterades under längst tid. Skillnaden i längd mellan varje stimulus var 1–6 bildrutor, motsvarande 33­­–200 ms. I VDD presenterades pseudoordet /mam‑mam/ och i ILDD presenterades prickar som växte respektive krympte på ett sätt som motsvarade rörelserna i VDD. I ordidentifikationsuppgiften läppavlästes vanligt förekommande svenska enstaviga ord. Sammanlagt testades 39 personer och resultatet visade att det var lättare att diskriminera mellan duration hos lingvistiska stimuli än hos icke‑lingvistiska. En bias i VDD mot att uppfatta den första stavelsen som längst observerades, vilket tidigare iakttagits av Lidestam (2009), men motsvarande kunde inte påvisas i ILDD. Resultaten tyder på att vi utnyttjar lingvistiska strategier för att hantera visuell vokalduration, men att vi bara i mycket liten grad utnyttjar visuell durationskänslighet för visuell identifikation av enstaviga ord.