<p>Sammanfattning</p><p>Elektronisk handel har under senare år vuxit fram som ett av de potentiellt mest betydelsefulla användningsområdena för den moderna informations- och kommunikationstekniken. Genom lag (2000:832) om kvalificerade elektroniska signaturer, implementerades EG-direktivet (1999/93), om ett gemenskapsverk för elektroniska signaturer. Det övergripande syftet med direktivet har varit att samordna medlemsstaternas tekniska och juridiska arbete vad gäller elektroniska signaturer. Kommisionens mål var att underlätta användningen av elektroniska signaturer och bidra till ett rättsligt erkännande av dessa, främst för att undanröja eventuella hinder mot elektronisk handel.</p><p>Syftet med uppsatsen har varit att ta reda på om svensk lagstiftning på området, lagen om kvalificerade elektroniska signaturer, har underlättat användningen av elektroniska signaturer. Anslutningsvis kan man påpeka att lagens rättsliga skyddsmekanismer och dess tillsyn, samt det skadeståndsansvar som lagen reglerar, endast tillämpas om det är fråga om kvalificerade elektroniska signaturer som är baserade på kvalificerade certifikat, och som utfärdas till allmänheten. Har den kvalificerade elektroniska signaturen då underlättat användningen av elektroniska signaturer? Slutsatsen som kan dras är att den kvalificerade elektroniska signaturen inte har underlättat en användning av elektroniska signaturer, vare sig på den privata marknaden eller inom den offentliga sektorn, då det för närvarande inte finns någon certifikatutfärdare anmäld hos tillsynsmyndigheten Post-och Telestyrelsen.</p><p>Vilka anledningar till detta kan man då finna? Det finns flera troliga orsaker till att lagen inte har fått det genomslag som ändå måste ha förväntats av denna. Lagstiftningen är till en början komplex. Den kräver en tillsyn av certifikatutfärdaren samtidigt som den innehåller tvingande skadeståndsregler gentemot den eller de, som förlitat sig på certifikatet och som åsamkats skada. Även begreppet ”till allmänheten” är otydligt och kräver en vidare utredning. Marknaden verkar inte vara i behov av den kvalificerade elektroniska signaturen med det regelverk som uppställs. Denna verkar ha gått andra vägar för att hitta lösningar för den elektroniska handeln och annan elektronisk kommunikation. Vidare uppställs det ibland formkrav i svenska författningar och förordningar då endast egenhändiga underskrifter accepteras. Dessa formkrav utgör ett rättsligt hinder när en underskrift skall signeras elektroniskt, om formkraven utesluter elektroniska signaturer.</p><p>I syftet ställs även frågan om det överhuvudtaget finns ett behov av en lagstiftning på området, då lagen uppenbarligen inte tillämpas. Då det finns formkrav i lagar och andra författningar på egenhändig underskrift, finns det ett behov av att reglera vilken form av elektronisk signatur som skall kunna tillgodose kravet på en traditionell namnteckning. Därav torde en lagstiftning vara nödvändig.</p><p>I uppsatsen behandlas också frågan om behovet av möjliga reformåtgärder. Här ges förslaget att man istället skall använda sig av FN:s modellag om elektroniska signaturer. Modellagens elektroniska signatur betonar avsikten med den elektroniska underskriften, vilket ger den en starkare rättslig ställning, utan att kräva den komplexa svenska lagstiftningen. Någon sådan definitionsmässig avsikt har inte den kvalificerade signaturen enligt svensk lagstiftning. Samtidigt ges förslaget att bestämmelsen som utesluter elektroniska signaturer, då formkrav i annan lag kräver egenhändig underskrift, möjligen borde tas bort. Då den elektroniska signaturen enligt FN:s modell även syftar till att ett nytt kommunikationssätt bör omfattas av det gamla regelverket, bör en sådan elektronisk signatur uppfylla kravet på en traditionell namnunderskrift.</p>

Sammanfattning Elektronisk handel har under senare år vuxit fram som ett av de potentiellt mest betydelsefulla användningsområdena för den moderna informations- och kommunikationstekniken. Genom lag (2000:832) om kvalificerade elektroniska signaturer, implementerades EG-direktivet (1999/93), om ett gemenskapsverk för elektroniska signaturer. Det övergripande syftet med direktivet har varit att samordna medlemsstaternas tekniska och juridiska arbete vad gäller elektroniska signaturer. Kommisionens mål var att underlätta användningen av elektroniska signaturer och bidra till ett rättsligt erkännande av dessa, främst för att undanröja eventuella hinder mot elektronisk handel. Syftet med uppsatsen har varit att ta reda på om svensk lagstiftning på området, lagen om kvalificerade elektroniska signaturer, har underlättat användningen av elektroniska signaturer. Anslutningsvis kan man påpeka att lagens rättsliga skyddsmekanismer och dess tillsyn, samt det skadeståndsansvar som lagen reglerar, endast tillämpas om det är fråga om kvalificerade elektroniska signaturer som är baserade på kvalificerade certifikat, och som utfärdas till allmänheten. Har den kvalificerade elektroniska signaturen då underlättat användningen av elektroniska signaturer? Slutsatsen som kan dras är att den kvalificerade elektroniska signaturen inte har underlättat en användning av elektroniska signaturer, vare sig på den privata marknaden eller inom den offentliga sektorn, då det för närvarande inte finns någon certifikatutfärdare anmäld hos tillsynsmyndigheten Post-och Telestyrelsen. Vilka anledningar till detta kan man då finna? Det finns flera troliga orsaker till att lagen inte har fått det genomslag som ändå måste ha förväntats av denna. Lagstiftningen är till en början komplex. Den kräver en tillsyn av certifikatutfärdaren samtidigt som den innehåller tvingande skadeståndsregler gentemot den eller de, som förlitat sig på certifikatet och som åsamkats skada. Även begreppet ”till allmänheten” är otydligt och kräver en vidare utredning. Marknaden verkar inte vara i behov av den kvalificerade elektroniska signaturen med det regelverk som uppställs. Denna verkar ha gått andra vägar för att hitta lösningar för den elektroniska handeln och annan elektronisk kommunikation. Vidare uppställs det ibland formkrav i svenska författningar och förordningar då endast egenhändiga underskrifter accepteras. Dessa formkrav utgör ett rättsligt hinder när en underskrift skall signeras elektroniskt, om formkraven utesluter elektroniska signaturer. I syftet ställs även frågan om det överhuvudtaget finns ett behov av en lagstiftning på området, då lagen uppenbarligen inte tillämpas. Då det finns formkrav i lagar och andra författningar på egenhändig underskrift, finns det ett behov av att reglera vilken form av elektronisk signatur som skall kunna tillgodose kravet på en traditionell namnteckning. Därav torde en lagstiftning vara nödvändig. I uppsatsen behandlas också frågan om behovet av möjliga reformåtgärder. Här ges förslaget att man istället skall använda sig av FN:s modellag om elektroniska signaturer. Modellagens elektroniska signatur betonar avsikten med den elektroniska underskriften, vilket ger den en starkare rättslig ställning, utan att kräva den komplexa svenska lagstiftningen. Någon sådan definitionsmässig avsikt har inte den kvalificerade signaturen enligt svensk lagstiftning. Samtidigt ges förslaget att bestämmelsen som utesluter elektroniska signaturer, då formkrav i annan lag kräver egenhändig underskrift, möjligen borde tas bort. Då den elektroniska signaturen enligt FN:s modell även syftar till att ett nytt kommunikationssätt bör omfattas av det gamla regelverket, bör en sådan elektronisk signatur uppfylla kravet på en traditionell namnunderskrift.