Denna uppsats skildrar det omdebatterade och relativt nya institutet SMS-lån. Texten skall ses som en diskussion kring huruvida tjänsten är att betrakta som ocker eller ej samt till vilken grad kreditgivarna efterlever de regler och riktlinjer som finns. Syftet med uppsatsen är att påvisa föreliggande och potentiella problem, dels vad gäller tjänstens utformning och dels vad åtagandet till följd av tjänsten kan leda till för kredittagaren. I takt med att marknaden för SMS-lånen vuxit sig stor, har verksamheten kommit att bli mycket omdiskuterad i massmedia. Kritik har riktats mot låneföretagens verksamhet eftersom affärsidén på många sätt bygger på möjliggörandet för personer med dålig ekonomi, tidigare skuldsättningar, låg inkomst eller betalningsanmärkningar att fortsätta kunna låna pengar, samtidigt som kreditgivaren profiterar. Eftersom kreditgivarna till ett SMS-lån således tar en stor risk genom att låna ut pengar till personer med svag ekonomi utan att någon säkerhet ställs, väljer de att kompensera detta med en hög kreditkostnad. I uppsatsen diskuteras således huruvida risken att låna ut pengar är att anse vara tillräckligt stor för att stå i proportion till dessa höga kreditkostnader eller om ett ockerförhållande föreligger mellan kreditgivaren och kredittagaren. Ämnesbehandlingen sker genom en inledande beskrivning av SMS-lån och hur marknaden ser ut, varpå vissa uttryck och definitioner förklaras i syfte att hjälpa läsaren att tillgodogöra sig innehållet. Därefter studeras nu gällande lagstiftning där de rättsregler som är aktuella för detta område avhandlas. Ämnesbehandlingen avslutas med en sammanfattande diskussion där bland annat de tidigare ställda frågorna diskuteras och besvaras i enlighet med den tidigare avhandlade lagstiftningen.