Då undervisningen i de flesta svenska högstadieskolor utgår ifrån ett komplett matematikläromedel och domineras av individuell räkning i boken så inriktas denna uppsats på att undersöka dessa läromedel. Närmare bestämt på att utforska i vilken utsträckningen de tillhandahåller metakognitiva stöttningar med avseende på egenreflektion. Genom en kvalitativ innehållsanalys av ett antal konsekutiva matematikläromedel försöker uppsatsen bidra med kunskap rörande utsträckningen av metakognitiva uppmaningar såväl som förändringen över tid.  Bakgrunden är att forskning, internationella kunskapsmätningar såväl som Skolverket har beskrivit brister i svenska högstadieelevers kunskapsresultat och djupförståelse. Vilket studier rörande självreglering och egenagens har visat att egenreflektion och metakognition kan förbättra. Den insamlade datan tematiseras och analyseras med teori inkluderande other regulation samt lärandeteorier utgående från Vygotskij gällande språk som verktyg i inlärningen.  Resultatet visar att det i alla utgåvorna funnits sådana metakognitiva uppmaningar i de elevaktiva delarna av boken men att de över tid ökat avsevärt samt förändrat karaktär. Den stora ökningen tycks antyda en medvetenhet hos författarna angående vikten av elevers egenreflektion och språkanvändning för att tillägna sig kunskaper och se sammanhang i matematiken. Uppmaningarna bedöms vara en resurs matematiklärare kan använda som ett verktyg för att förbättra elevers metakognition i matematiken.