Vid tvister om mindre värden kan ordinära processformer bli oproportionerligt kostsamma, särskilt vid gränsöverskridande fall som ofta medför ytterligare kostnader. Sådana faktorer har bevisats avskräcka EU:s medborgare från att vända sig till domstol med småmål. För att avlägsna sådana hinder har det uttryckts ett behov av ett gemenskapligt förenklat rättegångsförfarande vid gränsöverskridande tvister om mindre värden. Därför infördes den europeiska småmålsförordningen år 2009. Förordningens syfte är bland annat att förenkla och påskynda förfaranden vid mindre tvister samt att sänka kostnaderna. Småmålsförfarandet är ett skriftligt förfarande där parterna och domstolen kommunicerar via standardiserade formulär. Tanken med detta är att parterna ska klara sig på egen hand utan att behöva anlita juridiskt ombud. Syftet med förevarande uppsats har varit att analysera småmålsförordningens kapacitet att i praktiken uppnå dess ändamål, främst på det europeiska planet men även på en svensk nivå. På grund av att småmålsförfarandet är en relativt ny processform är tillgången till material i ämnet begränsat. Därför har statistiska rapporter, utländska utredningar samt egna undersökningar tjänat som kompletterande material till de traditionella rättskällorna. Eftersom småmålsförfarandet är ett utav EU:s första processrättsliga instrument har EU i och med dess införande tagit ett steg längre in i den europeiska processrätten. Innan var det medlemsstaternas nationella lagstiftningars uppgift att reglera rättsliga processer. En omvändning som har givit upphov till viss kritik. Det finns de som menar att harmoniseringen av den europeiska civilprocessen inte skett tillräckligt effektivt och att det finns en risk för att betoningen på effektivitet och ekonomi har prioriterats framför de fundamentala processuella rättigheterna. Eventuellt gäller det här även småmålsförordningen. Förfarandet har nämligen visat sig vara en aning problematiskt och till vissa delar ineffektivt. Skillnader mellan medlemsstaternas tillämpning kan riskera en varierande skyddsnivå. Flerspråkigheten i Europa kräver ofta översatta handlingar, något som kan bli avskräckande kostsamt. Medlemsstaternas skyldighet att garantera parterna service är otillräcklig, på grund av bristande kunskaper om förfarandet bland de behöriga domstolarna. Vad gäller Sveriges förhållande till småmålsförfarandet verkar engagemanget hittills mycket svalt och de behöriga domstolarna verkar inte ens känna till förfarandet. För att småmålsförfarandet ska bli effektivt krävs att såväl jurister och domare som allmänheten känner till dess existens. På europeisk nivå finns en hel del medier som upplyser om förfarandet. Dock är det få som känner till de här informationskanalerna. På nationell nivå varierar informationssatsningarna mellan medlemsstaterna, och därefter varierar även antalet avgjorda förfaranden. Överlag tyder statistiken på att det hittills avgjorts relativt få domar i det europeiska småmålsförfarandet. Analysen har sammanfattningsvis visat att det således finns skäl att ifrågasätta förordningens praktiska effektivitet. Det europeiska småmålsförfarandet är emellertid en relativt ny processform som har möjlighet att förbättras. Dess syfte är välmenande och ifall det visar sig att det finns ett fortsatt behov av ett europeiskt förfarande för småmål kan det vara värt att hålla en levande diskussion om ämnet, för att utveckla förfarandet till att bli så effektivt som det syftar till att vara. / With regard to small claims ordinary judicial proceedings may be disproportionate expensive in relation to the amount of the claim, especially in cross-border cases that often involve additional costs. This deters the EU citizens from pursuing small claims. In order to remove such obstacles a need for a European simplified procedure for cross-border small claims was expressed. Hence the European Small Claims Procedure was initiated in 2009. This regulation aims at simplifying and speeding up the small claim litigations as well as reducing the costs. The ESCP is a written procedure where the parties and the court are using standard claim forms. The idea is that the parties should be able to litigate without the help of a lawyer. The purpose with the present paper has been to analyze this regulations’ capacity to reach its aims, principally how the situation seems at the European level but also at the Swedish level. Since the ESCP is a relatively new procedure there is so far a limited supply of material on this subject. Due to this fact statistical reports, foreign investigations and own surveys have served as supplementary material to the traditional sources of law. By introducing the ESCP, which is one of the first European procedures, the EU has increased its involvement in the European civil procedure. Since the regulation of judicial proceedings earlier was handled by the national legislation of the Member States, this caused some critique. There are those who mean that the harmonization of the European civil procedure has not been sufficiently effective and that the focus on efficiency and economy has been prioritized over the fundamental procedural rights. This might also be the case for the ESCP. The procedure has namely turned out to be slightly problematic and somewhat ineffective. If the procedure differs significantly between the Member States this may also lead to differences in the level of protection. The multilingualism in Europe often demands translated documents, which runs the risk of being deterring expensive. Furthermore, the duty of the Member States to offer the parties practical assistance is inadequate, because of the lack of knowledge about the ESCP among the courts. As regards Sweden’s relations to the ESCP, the interest so far seems quite modest. The authorities have not made any widespread efforts to promote the ESCP and the courts do not even seem to have heard of this procedure. The prerequisite for making the ESCP really effective in practice is that lawyers and judges as well as the public are acquainted with its existence. On the European level there are several media that supplies information about the ESCP. Nevertheless, only a few are aware of these media. On the national level the efforts to promote the ESCP varies between the Member States and thus the use of the procedure throughout Europe varies as well. Overall the statistics indicates that up to now relatively few judgments have been decided in the ESCP. Consequently, the analyze has displayed that there are reasons to question the practical efficacy of this procedure. At the same time it is important to bear in mind that the ESCP is a fairly new procedure which has the possibility to improve. Since it has a good purpose there are reasons to keep the debate alive, in order to develop the procedure into the effective instrument as it aims to be.