Studiens syfte är att få en förståelse för hur barn i åldern 9-12 år och föräldrar, bosatta i urbana miljöer, resonerar kring och organiserar sin vardag i fråga om barns rörelsefrihet och fysiska aktivitet i den byggda miljön, samt hur detta ger sig uttryck på barnets upplevda och faktiska rörelsefrihet och fysiska aktivitet. För att få en så nyanserad bild som möjligt har jag byggt studien kring ett flertal metoder; enkäter med både fasta och öppna svarsalternativ till föräldrar, aktivitetsdagböcker, intervjuer med fem barn och deras respektive föräldrar, deltagande miljöobservationer samt två tjänstemannaintervjuer. Resultaten indikerar att föräldrar som upplever den byggda miljön som otrygg och osäker skänker en liten tillåten rörelsefrihet till sina barn, vilket i sin tur gör barnet mindre fysiskt aktivt. Det är viktigt att göra åtskillnad mellan faktisk och tillåten rörelsefrihet då dessa två sällan överensstämmer. Det visade sig att föräldrar kan hantera konflikten mellan den byggda miljön och barns rörelsefrihet och fysiska aktivitet genom bl.a. mobiltelefonanvändande, trafikvett samt kamrat- och syskoneskort.