<p>Enligt rådets förordning 4064/89, om kontroll av företagskoncentrationer, är det kommissionen som kontrollerar och granskar företagskoncentrationer. Den så kallade ”one stop shop-principen” innebär att företag som genomför en fusion med gemenskapsdimension endast ska behöva vända sig till en instans, det vill säga kommissionen för att få en bedömning avseende fusionens förenlighet med den gemensamma marknaden. Eftersom kommissionen är ensam beslutsinstans är det därmed också kommissionen som har fått utforma standarden för vilken bevisning och vilka antaganden som anses tillräckliga för att bevisa att en skadlig företagskoncentration föreligger. Förstainstansrätten har sedan den installerades 1989 haft funktionen att handlägga överklaganden av kommissionens beslut i konkurrensärenden. Fram tills nyligen har förstainstansrätten endast kommenterat formella felaktigheter i kommissionens beslut. I tre nya avgöranden, Airtours plc mot kommissionen, Schneider Electric SA mot kommissionen samt Tetra Laval BV mot kommissionen, har förstainstansrätten emellertid upphävt kommissionens beslut med anledning av materiella felaktigheter. Förstainstansrätten har underkänt kommissionens bevisning och slutsatsdragande och konstaterat att någon skadlig företagskoncentration inte var förhanden i något av de tre fallen. Det ovan beskrivna kan tolkas som att det finns en uppfattning från förstainstansrättens sida att kommissionen har varit för skönsmässig i sina bedömningar och att en standard måste fastställas när det gäller kontrollen av företagskoncentrationer. Problemformulering Har förstainstansrätten lagt grunden för nya standarder när det gäller kraven för vad som är godtagbar bevisning och godtagbart slutsatsdragande i mål om företagsfusioner?</p>

Enligt rådets förordning 4064/89, om kontroll av företagskoncentrationer, är det kommissionen som kontrollerar och granskar företagskoncentrationer. Den så kallade ”one stop shop-principen” innebär att företag som genomför en fusion med gemenskapsdimension endast ska behöva vända sig till en instans, det vill säga kommissionen för att få en bedömning avseende fusionens förenlighet med den gemensamma marknaden. Eftersom kommissionen är ensam beslutsinstans är det därmed också kommissionen som har fått utforma standarden för vilken bevisning och vilka antaganden som anses tillräckliga för att bevisa att en skadlig företagskoncentration föreligger. Förstainstansrätten har sedan den installerades 1989 haft funktionen att handlägga överklaganden av kommissionens beslut i konkurrensärenden. Fram tills nyligen har förstainstansrätten endast kommenterat formella felaktigheter i kommissionens beslut. I tre nya avgöranden, Airtours plc mot kommissionen, Schneider Electric SA mot kommissionen samt Tetra Laval BV mot kommissionen, har förstainstansrätten emellertid upphävt kommissionens beslut med anledning av materiella felaktigheter. Förstainstansrätten har underkänt kommissionens bevisning och slutsatsdragande och konstaterat att någon skadlig företagskoncentration inte var förhanden i något av de tre fallen. Det ovan beskrivna kan tolkas som att det finns en uppfattning från förstainstansrättens sida att kommissionen har varit för skönsmässig i sina bedömningar och att en standard måste fastställas när det gäller kontrollen av företagskoncentrationer. Problemformulering Har förstainstansrätten lagt grunden för nya standarder när det gäller kraven för vad som är godtagbar bevisning och godtagbart slutsatsdragande i mål om företagsfusioner?

I uppsatsen presenteras en möjlighet för dominerande företag att missbruka sin marknadsställning i syfte att kringgå existerande koncentrationsförbud. Konsekvenserna för det dominerande tillika missbrukande företaget behöver nödvändigtvis inte bli så kännbara som en läsare kanske inledningsvis antar. I arbetet presenteras även en lösning på detta problem.