Straffvärdebedömningen är en del av påföljdsbestämningsprocessen i vilken domstolen skall bestämma brottets eller den samlade brottslighetens straffvärde. Försvårande faktorer kan utgöras av brottsinterna respektive brottsexterna omständigheter vilka skall beaktas vid straffvärdebedömningen. Försvårande omständigheter ökar brottets straffvärde. De brottsinterna omständigheterna påverkar bedömningen av brottsrubriceringen och till vilken grad ett gradindelat brott hör som anges i den särskilda straffbestämmelsen. De brottsexterna försvårande omständigheterna påverkar straffvärdebedömningen och skall beaktas först efter de brottsinterna omständigheterna. Den 1 juli 2010 trädde lagändringar gällande straffmätning i kraft till syfte att bland annat höja straffen för allvarliga våldsbrott och öka spännvidden mellan straffen för brott i allmänhet. Reformen innebar att straffen generellt skall höjas för allvarliga våldsbrott genom att det vid bedömningen av straffvärdet särskilt skall beaktas om gärningen inneburit ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person. Denna försvårande omständighet lades till i 29 kap. 1 § andra stycket BrB. I förarbetena anges riktlinjer för hur straffhöjningen skall ske. Ytterligare ett av reformens mål var att försvårande omständigheter i 29 kap. 2 § BrB skall ges ett ökat genomslag vid straffvärdebedömningen av brott i allmänhet. Ändamålet har tillgodosetts genom att kvalificerande rekvisit har tagits bort eller ersatts mot andra rekvisit med en vidare betydelse. Punkt sex har utvidgats särskilt genom att ordalydelsen har ändrats i sin helhet. Sammanfattningsvis består punkterna av överskjutande uppsåt; stor hänsynslöshet; utnyttjande av någon annans skyddslösa ställning eller svårigheter att värja sig; utnyttjande av egen ställning eller missbrukande av ett särskilt förtroende; förmående av någon till medverkan genom tvång, svek eller missbruk av hans eller hennes ungdom, oförstånd eller beroende ställning; led i en brottslighet som utövats i organiserad form eller systematiskt eller om brottet föregåtts av särskild planering; kränkning på grund av rasistiska motiv m.m. samt skadande av trygghet och tillit hos ett barn. Denna uppsats behandlar om reformen gällande brottsexterna försvårande omständigheter har fått genomslag i praktiken, det vill säga huruvida domstolarna tillämpar nyanseringen av försvårande omständigheter och därmed om syftet med reformen har uppnåtts. Granskningen visar att domstolarna har börjat tillämpa tillägget i 29 kap. 1 § andra stycket BrB. Dock har förändringsprocessen gått långsamt och domstolarna är relativt försiktiga med en alltför stor straffhöjning enligt riktlinjerna vilka anges i förarbetena. Emellertid talar detta för att domstolarna följer den restriktiva syn vilken lagstiftaren har krävt vad gäller försvårande omständigheter. Det fordras således en balansgång mellan användningen av riktlinjerna och tillämpningen av tillägget för att åstadkomma ett rättmätigt straff i det enskilda fallet. Ändringarna i 29 kap. 2 § BrB har fått visst genomslag om än inte fullt ut. Den största skillnaden torde vara att punkt sex om organiserad brottslighet tillämpas i betydligt större utsträckning än tidigare. Enligt yrkesverksamma jurister har reformen bidragit till en positiv utveckling vad gäller åberopandet av försvårande omständigheter i åklagarnas pläderingar och det finns en uppfattning om att åklagarna ger motiverade påföljdsförslag i större utsträckning än tidigare, vilket i sig gynnar underlaget för domstolens beslut. Sannolikt kommer alla punkter att få större genomslagskraft i framtiden vilket kommande rättspraxis får förtydliga.