<p>Syftet med denna uppsats är att under perioden 1963-2004 undersöka hur uttalade och outtalade teoretiska kriterier för värdefull film i de olika filmavtalen omsatts i praktiken genom Svenska Filminstitutets (SFI) produktionsstödsgivning. Den teoretiska utgångspunkten utgörs av Pierre Bourdieus teorier om fält och olika former av kapital. Huvuddelen av undersökningen är en omfattande klassificering av sammanlagt 421 svenska filmer under totalt 25 av SFI:s verksamhetsår, utspridda över hela undersökningsperioden. Vissa komponenter/aktörer i respektive film – regissör, manusförfattare, skådespelare, samt eventuell förlaga – har klassificerats och kvantifierats utifrån en bedömning om relevans i förhållande till Bourdieus fältteori. Mönster i produktionsstödsgivningen har observerats och analyserats, med särskild tonvikt på de filmer som fått mest stöd under respektive period. Resultatet visar att de teoretiska kriterier för värdefull film som framförs i avtals- och utredningstexterna ofta förblir desamma, men att den produktionen som resulterar därav ändrar karaktär – från ett rakt publikfrånvänt kvalitetstänkande på 60-talet, till ett där publikens gillande rent av ses som ett tecken på kvalitet från 80-talet och framåt. Min slutsats är att de snarare är innebörden i begrepp som ’kvalitet’ och ’värdefull film’ somförändrats över tid än överensstämmelsen mellan teori och praktik i stödgivningen.</p>

Syftet med denna uppsats är att under perioden 1963-2004 undersöka hur uttalade och outtalade teoretiska kriterier för värdefull film i de olika filmavtalen omsatts i praktiken genom Svenska Filminstitutets (SFI) produktionsstödsgivning. Den teoretiska utgångspunkten utgörs av Pierre Bourdieus teorier om fält och olika former av kapital. Huvuddelen av undersökningen är en omfattande klassificering av sammanlagt 421 svenska filmer under totalt 25 av SFI:s verksamhetsår, utspridda över hela undersökningsperioden. Vissa komponenter/aktörer i respektive film – regissör, manusförfattare, skådespelare, samt eventuell förlaga – har klassificerats och kvantifierats utifrån en bedömning om relevans i förhållande till Bourdieus fältteori. Mönster i produktionsstödsgivningen har observerats och analyserats, med särskild tonvikt på de filmer som fått mest stöd under respektive period. Resultatet visar att de teoretiska kriterier för värdefull film som framförs i avtals- och utredningstexterna ofta förblir desamma, men att den produktionen som resulterar därav ändrar karaktär – från ett rakt publikfrånvänt kvalitetstänkande på 60-talet, till ett där publikens gillande rent av ses som ett tecken på kvalitet från 80-talet och framåt. Min slutsats är att de snarare är innebörden i begrepp som ’kvalitet’ och ’värdefull film’ somförändrats över tid än överensstämmelsen mellan teori och praktik i stödgivningen.