Uppsatsen tar sin grund i frågeställningen varför elever med annat modersmål än svenska verkar ha det svårare att förvärva de ämneskunskaper och språkliga färdigheter i sitt nya språk som krävs för att kunna lyckas i det vanliga klassrummet.    För att försöka komma fram till en förklaring på detta görs en litteraturstudie och genomgång av forskningsläget kring kopplingen mellan kunskapsnivå i modersmålet, språklig färdighet i det nya språket och förvärvandet av ämneskunskaper i ett klassrum där undervisningen sker på det nya språket.    Resultatet redovisas i två delar kopplade till elevernas och lärarnas inställning till närvaron av modersmålet i det vanliga klassrummet och visar att skillnaderna mellan elevernas upplevda behov av modersmål och känslan när de tillåts använda det för att visa sina färdigheter och lärarnas upplevelse av förlorad kontroll av undervisningssituationen.    Den bild av modersmålets betydelse för kunskapsinhämtning på ett nytt språk som framträder presenteras och problematiseras i viss mån från ett undervisningsperspektiv men också ur ett resursperspektiv och jämlikhetsperspektiv.  Slutsatsen är att den klassiska tron på att utveckling av det nya språket och därigenom ökad kunskapsinhämtning i specifika ämnen på det nya språket inte har förutsättningarna att ge optimalt resultat utan att tillgången till modersmålsundervisning säkerställs då dessa framstår som kopplade till varandra.